Det kanske är en trist utflykt att göra, den ut till Melindas föräldrar i Nacka, men det kan ändå vara bra att veta lite om hennes bakgrund. Och förresten är det samma kväll som det STORA kommer att inträffa och förändra hennes tillvaro. Men än så länge vet hon inget om det.

Det hör till saken att Melindas pappa tillhör en “fin” gammal svensk släkt, och att hennes mamma är invandrare från Argentina. Melindas farmor håller den cederlöfska fanan högt och döljer ganska dåligt sin besvikelse över sonens val av hustru. Farmor är gammal men hennes grepp om Melindas pappa – som numer är det enda barnet – har inte mjuknat. Och Melinda själv har med åren börjat se sin mamma på ett nytt sätt. Det som en gång var hemtamt och varmt och hemma, känns allt mer främmande och på något sätt illasittande. Det argentinska arvet har aldrig haft någon stor plats i familjen och även om Melinda ibland har undrat över den grenen så är det som om mammas tystnad om sin bakgrund känns allt mer passande.
Men just nu möter vi henne på bussen som går längs slingrande vägar ut till Storängen i Nacka.

Vilken skitfödelsedag.
Intervjun kändes inte bra. Varför? Hon fick ingen känsla för om rekryteraren gillade henne eller inte. Vad tyckte människan egentligen? Bakom sitt blänkande skal?

Vill Melinda ens ha jobbet?

Hon vantrivs inte på sin arbetsplats. Hon har ett jobb som många skulle döda för, i en organisation som arbetar med bistånd. Om hon vill kan hon kanske avancera, få mer att säga till om, högre lön och mer förmåner… Resa utomlands och göra bedömningar på plats, driva utbildningar, lära känna andra kulturer mer än bara på papperet, träffa nya människor …

Inte för att det är något hon längtar efter. Att resa. Inte på det sätt som en del kolleger, i alla fall. De pratar längtansfullt om resor de drömt om att göra eller berättar om resor de har gjort. En del bor längre perioder utomlands för att kunna växa in i och verka i den miljö där biståndet används. Men Melinda uppfattar vissa dagar att berättelserna handlar mer om safaris och problem med ”tjänstefolk”, än om hur man kan förstå lokalbefolkningen och deras syn på problem och lösningar.

Själv sitter hon mest vid skrivbord, deltar i videokonferenser och pluggar rapporter och internationella studier för att försöka finna svaren på frågorna om hur man bäst kan använda biståndspengar. Hon ser det som en viktig del av arbetet att analysera informationen med tanke på målen, och prisas ofta för sin grundlighet och envishet. ”Stabilitet” som hennes chef säger.

Och ändå. Varje gång hon tar upp sina funderingar om funktionalitet, mål och utvärderingar på mötena är det som att stå och ropa ensam i en källare. Vill folk på allvar ändra något? Man pratar mycket. Men vad görs, konkret?

Jo, en del görs förvisso. Ibland kallar man in konsulter som föreslår förändringar. Man anordnar personaldagar på vackert belägna kursgårdar med olika aktiviteter – som får Melinda att känna sig blyg och dum – som sägs gynna målen. Sedan följer omorganisationer som gör människor förvirrade och utmattade, med det uttalade syftet att effektivisera.

En sådan omorganisation är just nu på gång. Människor är stressade och lättsårade. Melinda försöker bygga en fästning av dokument vid sitt skrivbord i det öppna kontorslandskapet, så att hon kan begrava sig i rapporter och i mesta möjliga mån undvika de små folksamlingarna där människor hela tiden tenderar att fastna och med upprörda röster förfasa sig över oredan. Hon längtar efter ett eget rum men dem har man avskaffat i en tidigare omorganisation. Så att arbetet ska ”flyta organiskt”.

När hon talar med äldre kolleger kan hon inte undgå att höra hur cyniska de är.
Förr trodde hon att det berodde på åldern. Nå, kanske är det åldern, och att detta symptom inträder i 29-årsåldern… för hon börjar själv tvivla på att det yttersta målet inom organisationen är att förbättra något. Varför frågar i så fall ingen: VAD är målet? HUR når vi dit? Hur VET vi att vi nått det?
De två första frågorna ställs ofta och folk sätts i arbete. Den sista frågan vill ingen höra, än mindre svara på. Vad spelar då allt det andra för roll?

Dessutom är kontrollen av hur pengarna används alltför ofta bristfällig. Melinda väntar bara på att någon tidning ska nosa upp någon av de skandaler hon själv anar i skuggorna långt borta i avlägsna trakter. Hur svårt kan det vara, att kräva detaljerad bokföring och skicka ut folk som kontrollerar aktiviteter på plats? Men det är tydligen väldigt svårt, eller ”komplicerat” som man säger. ”Det är en komplicerad verksamhet”.

Hon har ingenting emot bistånd. Det är bara hur det används. Inte alltid, förstås. Men det verkar vara alltför lätt att komma undan med projekt som inte fungerar som det var tänkt. Hon saknar tydligare riktlinjer och uppföljningar.
Vem vet, kanske är det samma skit med det nya jobbet hon sökt.

Och så Henrik. Vilket fiasko.
Fast hon varit så skadeglad under lunchen känner hon sig nedstämd när hon sitter på bussen ut mot Nacka, där hon snart ska äta födelsedagsmiddag med sina föräldrar.
Henrik kommer hon aldrig att se mer.
Inte för att det gör så mycket. Ingenting egentligen.
Kanske är det snarare insikten om hur allt står stilla i hennes liv, som skaver.

Melinda traskade i oktoberskymningen genom blöta löv. Sommarvärmen hade hållit i sig ovanligt länge men nu smög sig en doft av höst, död och kyla in genom hennes näsborrar och hud.
De stora trähusens fönster längs villagatan lyste inbjudande. Allt var sig likt. Visste man inte bättre kunde man tro att detta var en idyll, en boplats för lyckliga människor som förverkligat sina drömmar om ett gammalt hus som man kan renovera och göra till sitt. Om goda grannar och ett kärleksfullt familjeliv.

Så många gånger hade hon gått den här vägen. För att åka till och från skolan, kompisarna, till stan för att vandra på gatorna och försöka hitta Livet som ju borde finnas där ute någonstans. Till slut hade hon tagit sig härifrån och hyrt en lägenhet i andra hand inne i stan. Föräldrarna och farmor hade till att börja med hjälpt henne med hyran, men snart började hon jobba extra som tidningsutdelare för att finansiera sin frihet. Det passade hennes dygnsrytm, men förstörde det sociala livet – som å andra sidan inte var så socialt, i Melindas fall. Sedan blev det högskolestudier och studielån, när hon väl hämtat sig från grundskolans och gymnasiets inrutade förutsägbarhet.

Men alltid kom hon tillbaka.

Måste man gå tillbaka?
Man kan ju inte överge sina föräldrar.
Kanske flytta på föräldrarna, så att hon slapp åka hit varenda gång hon skulle träffa dem… De kom inte så ofta hem till henne.
Fast det kanske var för att hon inte så ofta bjöd dem.

Och när man öppnar dörren, efter att pliktskyldigast ha ringt på dörrklockan men utan att invänta svar – doften av detta hus. Som man känner när man kommer, men inte när man går. Som är så svår att definiera. Men visst, björkvedsbrasan finns där… pappa har tänt brasan för henne ikväll. Hon såg röken från skorstenen på avstånd.
Och så fiskgrytan, förstås. Pappas bouillabaisse. Hans stolthet. Hon låter honom laga den på hennes födelsedag. Doften av vitlök och timjan sipprar ut från köket.
Och brödet som ska serveras till. Det doftar som en dröm om tröst och tillit och måste nyss ha tagits ur ugnen.
Men för övrigt är det en sörja av dofter med allt från gammalt trähus (varför väcker den alltid en känsla av övergivenhet?) till dammiga tyger och mammas fräna parfymer.

Föräldrarna tar emot i hallen.
Pappa först. Hon kramar honom hårt och som vanligt blir hans kropp spänd fast hans leende är vackert. Hon släpper lite på greppet och hans kropp slappnar av.

Mamma som står bakom. Hon har blivit tystare med åren.
Visst har hon väl det?
Melinda tänker på det när pappan tar hennes kappa och hänger upp den på en galge i det stora ekskåpet i hallen. Lukten från skåpet överfaller henne med minnen av oräkneliga uppbrott och hemkomster och hon skyndar sig att skjuta igen dörren.
Mamma har på sig en kjol som är kortare än Melindas. Visserligen med tunna byxor till. Men som vanligt bär hon högklackat, även inomhus, enligt henne själv för att kompensera för sin ringa längd. Melinda brås på pappans släkt och är lång.

Hon sätter på sig ett par ”gästtofflor” som hon plockar ur korgen innanför dörren. Sköna, och varma – ett gammalt hus blir kallt om hösten.
Men om man bara såg kläderna skulle man kanske tro att det var mamma som fyllde 29 och Melinda som var 52.
Det stör henne. Hon har alltid tänkt att det är mamma det är fel på, men när hon får syn på sig själv i den stora hallspegeln får hon plötsligt för sig att hon kanske borde piffa till sin klädstil. Eller är det bara rädslan för att bli gammal? Men inte redan, väl…?

Och inte blev 29-årsdagen bättre.
Varför var det så tyst kring middagsbordet?
Pappa Erik var som vanligt. Det vill säga tyst. Melinda var som vanligt, numer, avvaktande. Och mamma Marcela frågade som vanligt ut Melinda om jobbet och de få vänner hon visste namnen på. Men det var som om hon redan visste att dottern skulle svara kort och ovilligt. Som om hon inte längre ville investera kraft i något som skulle ge så lite tillbaka.
Melinda funderade på att berätta om jobbet hon sökt, men lät bli. Mamma berättade lite om ”jag och pappa”, om farmor som var på ett äldreboende (och ställde till ett helvete där, även om Marcela använde förskönande omskrivningar) och som höll på att bli sämre.
”Du borde kanske hälsa på din farmor”, sade Marcela. ”Astrid har pratat om dig. Hon undrar hur du mår. Hon hälsade grattis på födelsedagen! Och skickade med ett kuvert till dig.”

Fast hon sade ”Attri”. Efter drygt 30 år i Sverige bröt hon fortfarande på argentinska. Och kuvertet hade farmor antagligen ingen aning om, men visst var det en gång hennes idé att det enda barnbarnet skulle få en ”dusör” vid varje födelsedag.
Pengarna kom alltid i kuvert. Förr hade de satts in på konto. Men efter 18-årsdagen fick hon själv förfoga över dem. Det var enda gången på året hon hade mycket kontanter i plånboken. Det var skönt att se plånboken bulna – och inte av kvitton – och känna sig trygg och rik.

Gammalmodigt med kuvert. Och vem vet hur mamma hanterade farmors pengar, som i och för sig inte utgjorde någon större förmögenhet… även om det varit en familjehemlighet, eftersom farmor alltid försökt få det att framstå som att släkten var av den burgna sorten. Och inte bara bildad.
Det obligatoriska glaset rödvin framför brasan var utbytt mot ett vitt, argentinskt, såg Melinda när hon i smyg spanade in vinflaskans etikett. Förr hade mamma hällt upp i köket – kanske för att man inte skulle kunna se etiketten – men den här gången kom den kylda flaskan ända ut till brasan i vardagsrummet medan fiskgrytan puttrade färdigt på spisen. Dessutom serverades empanadas, vilka mamman kallade ”piråååger” med ett onaturligt högt och gällt tonfall, till förrätt. Eller snarare tilltugg, eftersom man satt kvar i skinnfåtöljerna vid brasan. Vinet passade förvisso utmärkt till, måste Melinda erkänna.
Och sedan fiskgrytan och brödet vid det stora ekbordet i matsalen. Melinda hade alltid trivts bättre i köket, men var det födelsedag så var det.
Pappa hade tappat stinget lite med bouillabaissen.
Han hade alltid vägrat att ställa fram salt och peppar när denna rätt serverades, eftersom han ansåg att ”allt finns i grytan, det behövs inget mer”. (Den gäst som en gång djärvdes att efterfråga salt hade omtalats i kränkta ordalag flera år efter att händelsen ägde rum.)
Och för det mesta var det verkligen så. Detta var en av de få rätter pappan lagade, och den brukade vara bra. Men nu var den okey. Och knappt det. Lite salt skulle ha vässat den.

Melinda hade redan längtat bort en lång stund när det äntligen var dags för efterrätt. Den serverades i ”biblioteket” vilket hon ansåg var trams. Varför ska man flytta runt och äta sin mat? ”Är det det som är gående bord” tänkte hon ett ögonblick och fick för andra gången idag en besvärlig lust att skratta. Inte för att det var särskilt kul.
När hon var liten hade hon tyckt om hur olika händelser förväntades ske på olika ställen i det stora huset. Själva förflyttningen fick det att kännas som om något alldeles speciellt skulle hända.
Men idag var det inte så.
”Man flyttar och flyttar och ingenting händer” tänkte hon medan hon tålmodigt hjälpte till att duka av, och ställa fram kaffekoppar och assietter på det låga bordet i det rum som kallades biblioteket. Tanken på omorganisationer dök plötsligt upp och den här gången skrattade hon faktiskt till.
Ingen tycktes lägga märke till det. Mamman hade piggnat till och börjat prata om något ”objett” (varför kunde hon aldrig lära sig att uttala flera konsonanter på rad??) som hon höll på att få sålt, för en summa som i så fall skulle ge henne en rejäl provision. Hon beskrev rummen, fasaden, läget. Närheten till golfbanan, till havet.
Kanske älskade hon verkligen sitt arbete. Melinda kände ett styng av avund, i stället för att som vanligt irritera sig på mammans ytliga sätt att förhålla sig till sin omvärld. Som om allting var ”objett”.

Det var chokladmousse.
Tyvärr hade mamma gjort den. Hon hade ingen känsla för det. Den var stabbig och stel. Som vanligt hade hon vispat den för länge.
Varför lät hon inte pappa göra den? Han skulle med sin lyhördhet och elegans ha vispat grädden exakt lagom lång tid. Han skulle rent av ha slutat en aning för tidigt för att invänta moussens förmåga att efter en stund samla ihop sig och omfamna sig själv.
Mamma var alltid så otålig. Varför kunde hon inte vänta in saker?

På hemvägen blev hon äntligen glad. Ett sms från Nic.
Han skrev: ”Grattis på födelsedagen, den bästa Melinda jag vet! Längtar efter att träffas, då får du din present. Du kan aldrig gissa! Puss!!!”
Nej, hon kunde inte gissa. Hon kunde aldrig gissa med Nic. Han var som en blandning mellan pojke och man. Fast kanske mer pojke ändå. Hans blå ögon under den ljusa luggen var alltid glada och vänliga. Och just idag var det skönt att bli påmind om att han fanns, även om han inte var en stor del av hennes liv. Men viktig, ja. Inte minst i stunder som denna.
Hon önskade att han suttit bredvid henne. Då skulle hon ha lutat sig mot honom och blundat, och han skulle ha lagt armen om hennes axlar. Försiktigt, tills han kände att hon var med. Då skulle han dra henne närmare intill sig.

”Du kan aldrig gissa”. Vilka möjligheter ligger inte i det outsagda, det oförutsedda. I att få bli förvånad.
Kvällen i barndomshemmet hade varit som en repris, eller snarare en feberdröm, som inte går att stoppa.
Hela dagen hade varit det. Förresten.
Kuvertet från farmor hade innehållit en ovanligt stor summa. Melinda tänkte att det måste vara mammans inkomster som drygat ut den – eller rent av ersatt den.
Hon satt långt fram i bussen, trots att chauffören spelade skramlig musik på hög volym. Hon tyckte om att se vägbanan glittra genom framrutan, i regnet som hade hängt i luften och nu äntligen släppte taget. Vindrutetorkarnas vinkande fram och tillbaka kändes lugnande. Och musiken var förresten inte så hemsk. Den där låten… hon kunde nynna med i den. Måste ha hört den någonstans, fast det var svårt att förstå hur. Snappat upp i något sammanhang när hon inte tänkte på det.

Att komma hem. Sätta nyckeln i låset. Gå in i hallen, torka skorna på hallmattan, tända lampan, hänga upp kappan och väskan. Ställa skorna på sin plats i luckan i raden. Sätta i skoblocken av cederträ.
Hennes eget hem.
Så, vad skulle hon göra nu?
Gå och lägga sig kändes lite tamt. Det var ändå hennes födelsedag och klockan var bara strax före 23.
Hon bestämde sig för att ta några varv på Internet. Kolla vilka som brytt sig om att gratulera, läsa nyheter, spana i de olika sociala fönster som hon ibland besökte, bara för att upptäcka att hon hade missat massor. Men sällan något viktigt.
Och ett glas vin vore fint.
Melinda gick ut i köket och tog fram ett av kristallglasen ur skåpet. Hon slog lätt på det med en lång, rödmålad långfingernagel och njöt av klangen. Axlarna åkte ner och hon andades ut med en lätt suck. Hon slog en gång till och fyllde sedan glaset till drygt hälften med rött, porlande vin. Doften var utsökt. Det här måste hon köpa fler gånger. Måste komma ihåg att skriva ner…

Hon hann inte ta den första klunken innan det ringde på dörren.
Känslan man får när man går i sina tankar på gångbanan och blir väckt av en skarp cykelringklocka, och nästan blir påkörd. Fast man går på rätt sida om strecket.

”Buenas noches, señorita”, säger mannen ute i farstun.
Melinda tittar oförstående på honom. Försäljare? Så här dags? Men han ser för välklädd ut och han håller inte i några papper. Men en portfölj. Spanska?
”Mitt namn är Ramón Gutierrez. Får jag komma in?” frågar han, nu på svenska. Hon lägger märke till hans brytning, trots att den är nästan obefintlig. Han är inte våt, fast det regnar ute. Hennes egen kappa droppar där den hänger.
”Varför då?”
”Jag har ett erbjudande…”
”…som jag inte kan motstå?”
”Ni kanske kan motstå det. Jag tänkte i alla fall ge er chansen”, svarar mannen, som kanske är i 45-årsåldern, och ler.
”Jag förstår er tvekan, fröken Cederlöf. Varför skulle ni släppa in en främmande man i ert hem sent på natten. Men ni förstår, jag ville inte att ni skulle veta i förväg… Den som gett mig uppdraget att söka upp er vill att det sker så diskret som möjligt.”
”Och vem är det? Är det… Nic?” Melinda tror sig ha genomskådat sin väns överraskning.
”Nic?” Mannen ser undrande ut.
”Så vem har skickat er?” Hon besvarar omedvetet hans artiga tilltal fast det känns gammalmodigt och lite onaturligt.
”Er mormor, señorita. Marta Fuentes.”
”Men…? Mormor? Hon är död.”
”Nej. Hon är inte död. Hon har ett meddelande till er. Jag ska visa, så förstår ni att jag talar sanning…”
Mannen öppnar portföljen där han står ute i farstun och plockar fram ett fotoalbum. Melinda tar emot det och bläddrar.
Där finns bilder på hennes mamma, Marcela. Som baby, liten flicka och tonåring. Det går inte att ta miste. Och kanske är det mormor och morfar som förekommer på vissa bilder – mamma är i så fall väldigt lik sin pappa. Båda har den där bestämda hakan och lite tätt sittande ögon. Mormor liknar för sin del en sådan där flamencodocka med röda läppar, svarta ögon och mörkt uppsatt hår.
Fotografierna är tagna inomhus, i väldiga rum, ibland med uniformerat tjänstefolk, eller utomhus, med trädgårdar, pampiga husfasader och parker.
På den allra sista bilden ser man Marcela tillsammans med Erik. De ser mycket unga och förälskade ut. De står framför höga snötäckta berg och håller om varandra. Pappa har shorts och välstruken skjorta, mamma har en blommig sommarklänning och en vit solhatt. Hon tittar på pappa och han ser in i kameran, med ett glatt och öppet leende som Melinda inte sett förut. Det ser ut som någon sorts odling omkring dem.
”Får jag komma in?” säger mannen. ”Det tar högst 20 minuter.”
Melinda stiger åt sidan och släpper förbi honom. Han får själv hänga upp sin rock. Hon trycker fotoalbumet med båda händerna mot bröstet.
45 minuter senare lämnar han hennes lägenhet. På tröskeln vänder han sig om och säger:
”Grattis på födelsedagen, förresten. Och jag måste säga att ni är mycket lik er mormor.

Vem är Nic? Han och Melinda möttes en gång när han levererade varor till hennes arbetsplats. De bytte några ord och trivdes genast så bra i varandras sällskap att de fortsatte att hålla kontakten. Kanske är han Melindas bästa vän. Han är också kär i henne. Han gör så lite väsen av det som möjligt eftersom han är rädd att förlora det de har.

Melinda plockade fram telefonen och ringde till Nic. Många signaler gick fram innan han svarade.
”Melinda, hej! Grattis. Hur är det? Jag jobbar…”
”Åh, jag som skulle behöva någon att prata med. Och du är den bästa.”
Det där var fult av henne, men just nu kändes det viktigt.
”Jag hade hoppats att du kunde komma hit, fortsatte hon. Det har hänt något otroligt! Jag vet inte vad jag ska tänka… antingen är det en bluff eller så kanske hela mitt liv är på väg att förändras. Totalt.”
”Åh, vad har hänt? Vad spännande! Men jag kan inte, kan inte lämna här, du vet… Kan du inte komma hit?”
”Men du får väl inte ta emot dambesök?” frågade hon, trots att hon visste.
”Inget besök alls. Men kom ändå. Alla sover. Eller, snart gör de det. Hoppas jag.”

Melinda gjorde något ovanligt: Tog på sig ytterkläderna (som fortfarande var våta), tog sin handväska och sprang för att hinna med nästa tunnelbana, utan att fundera på vad hon möjligen kunde behöva ta med sig. Det hade hänt förr att hon hade fått tillbringa natten med Nic i den smala hårda sängen på serviceboendet där han jobbade, och plötsligt kände hon att det var vad hon helst ville.
Ändå tog hon inte med sig något.
Hon ville bara komma iväg.

En stund senare satt hon med Nic i köket i personallägenheten. Han hade kokat te och tänt ljus. Han tog av henne kappan och hängde upp den på en galge innan han omfamnade henne. I sin omfamning var han ivrig och skygg på samma gång. De smala, långa armarna drog henne hastigt till sig men bromsade innan hon kom alltför nära. Hon log. Han tog en slinga av hennes hår och snurrade kring pekfingret.
”Så, vad har hänt? Har du fått en fantastisk födelsedagspresent? Kanske en resa till främmande land?”
”Ja, kanske det, faktiskt… om jag nu vill det.”

Det hela hade gått så fort. Hon hade knappt förstått. Det var så mycket information på en gång.
Mormor levde. Marta Electra Delgado de Fuentes. Hon bodde i Argentina, i en stad som hette Mendoza. Morfar däremot hade dött för två år sedan. De hade båda varit medlemmar i en organisation som arbetade för att göra världen bättre. Det var ännu oklart hur, men tydligen hade den förgreningar över flera världsdelar. Att hon inte hade hört talas om den berodde på att den var hemlig, hade mannen förklarat.
Medlemskapet hade gått i släkten. Men mamma Marcela ville inte inta sin plats i ledet utan hade valt att lämna allt bakom sig och flytta till Sverige med Erik. Och nu började mormor bli gammal och behövde fylla ut släktleden.
”Men hur kunde hon känna till dig? Du trodde ju att hon var död. Det är ju inte som att ni har skrivit julkort till varandra vartenda år.”
”Nej, eller hur! Mamma har liksom sagt att det inte finns något kvar för henne i Argentina. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Hon verkade inte vilja prata om det, och ingen annan heller…”
”Men blev du inte misstänksam? Du måste ju ha undrat.”
Melinda funderade. Varför hade hon inte blivit misstänksam? Varför undrade hon inte över att hon aldrig hade hört något ifrån mammas släkt, eller att de aldrig hade varit i Argentina? Inga berättelser, inga foton. Bilderna som Ramón haft med sig var de första Melinda någonsin sett på sin mor innan hon flyttade till Sverige.
När kompisarna hade pratat om ”mormor och morfar” hade Melinda frågat mamma var hennes egen mormor och morfar fanns. Marcela hade svarat något om att de inte hade kontakt med varandra längre, och börjat prata om annat.
Senare, i skolan, hade hon sett bilder från Argentina i en geografibok och frågat mamma om det var hennes hemland, om de inte kunde åka dit. Det var då Marcela hade sagt att det inte fanns något kvar för henne där. Att hennes liv fanns i Sverige nu. Mamma såg sträng, nästan arg ut, när hon sade det och Melinda skämdes. Som om hon hade gjort något dåligt.
”Jag vet inte… det var liksom inte okey att prata om det.”
”Men mormor känner tydligen till dig, i alla fall.”
”Ja, det är lite läskigt… eller helt sjukt egentligen. Att hon har haft koll på mig. Det berättade den här Ramón. Hon och morfar, tills han dog för två år sedan.”
”Hur då, koll?”
”Jag fattade inte riktigt. Folk som har tagit reda på hur det gick för mig i skolan, vad jag gjorde på fritiden… Jag trodde honom inte först. Men han visade bilder på mig i olika åldrar, kopior på skolbetyg, namnen på kompisar jag umgicks med…”
”Blev du inte förbannad?”
”Jag tänkte nog inte på det just då”, svarade Melinda. ”Jag försökte bara ta in allt. Han sa i och för sig att han kunde förstå om jag tog illa upp. Men att allt det här är för ett högre syfte, större än jag, och större än mormor… större än den där organisationen som de jobbar för. Att det är en enorm ära att få det här erbjudandet.”
”Vilket erbjudande? Ska du bli klandrottning i Argentina?” Han log, men hon såg förbi honom när hon svarade.
”Nej, det är något med att om jag accepterar så ska jag jobba för deras organisation fast här i Sverige. Till att börja med. Jag ska bli utbildad på en massa sätt… fast först vill de väl testa mig, gissar jag. Även om de har haft koll på mig så vet de ju inte om jag klarar av det. Om jag är pålitlig nog. De vill väl ta reda på om jag är av det rätta virket…”
”Hur ska de göra det, då?” Han tog åter en slinga av hennes hår men släppte den och lät fingret följa hennes kindben upp till tinningen och hårfästet.
”Till att börja med ska jag åka dit. Till Argentina. Mendoza. Och träffa mormor.”
”Shit. När då?”
”Nästa vecka. Om jag tackar ja. Jag måste svara inom tre dagar. Egentligen ska jag inte prata med nån om det här… så du får inte säga något! Det är liksom hemligt.”
”Varför då?”
”Jag vet inte. Jag ska få veta mer sen.”
”Varför berättar du för mig om det är hemligt?”
Melinda såg förvånat på honom.
”Jag skulle inte berätta för någon, sade Ramón. Men du är ju inte ’någon’. Du är ju Nic.”
Han sken upp och ögonen smalnade under den blonderade luggen.

När Melinda hade berättat kände hon sig alldeles matt. Hon förklarade att hon inte orkade åka hem, fast hon förstod att hon försatte honom i en obekväm situation. Även om Nic kunde vara rebellisk på sitt sätt så var han mån om att sköta sitt arbete väl. Det kanske inte var direkt olagligt att ha en gäst som sov kvar över natten, men självklart skulle det bli jobbigt om någon kom på det och det kom fram till arbetsgivaren.
Nic klagade inte. Han var lycklig att få ha henne nära i den smala, hårda sängen. Han ville inte tränga sig på. Men om Melinda kallade, då kom han.
Och hon kallade. När hon hade borstat tänderna med hans tandborste och tvättat av sig sminket med matolja från köket klädde hon av sig och lade sin seniga kropp bredvid hans. Hon lade näsan mot hans hals och drog in hans välbekanta Nic-doft, och lät en hand smeka honom från bröstet och neråt. Hans andhämtning blev hastigare och hon visste att födelsedagen trots allt skulle sluta i en mans famn. Det kändes bra. Även om Nic inte var den manligaste hon hade delat säng med, så var han den hon kände sig tryggast med.

Melinda var ingen van resenär.
Varför hade de aldrig rest?
Mamman reste ibland, i jobbet. Hon åkte på kurser och seminarier i andra länder och köpte med sig souvenirer hem.
När Melinda var liten hade hon älskat de där souvenirerna. Små glittrande ting utan funktion, som bar på hemlig, magisk information om platser som Melinda inte kände till. Men när hon blev äldre blev hon alltmer avogt inställd till saker som tog upp plats utan att fylla någon funktion.
Kanske hade hon aldrig sett någon funktion med att resa. Hon hade ju allt hon behövde här hemma. Att resa var att lämna det välordnade och ge sig ut i ovisshet och okunskap.
Bara en sådan sak som språket. Att inte kunna uttrycka sig korrekt på ett annat språk gjorde en utsatt. Att inte känna till valutan, hur man tog sig mellan platser, vad som förväntades på restauranger och i affärer…
Och pappa Erik hade aldrig visat något intresse för att resa utomlands. Han ville vara hemma och sköta trädgården och huset. Läsa böcker om odling och ålderdomliga skriftspråk.
Att han och Marcela alls hade träffats var något av ett mirakel.
Men nu satt Melinda på ett flygplan, högt över molnen.
I handen höll hon en penna, med många olika stift. De hade olika färg och varje färg hade sin egen doft. Melinda prövade de olika stiften genom att rita mönster i en liten anteckningsbok. Varje mönster med sin färg. Sedan luktade hon på dem. De doftade jordgubb, viol, lakrits… barnsliga dofter, som godis. Och anteckningsbokens framsida var prydd med en fantasifullt mönstrad elefant, mot en midnattsblå bakgrund. Betarna var silverfärgade och glimmade i solskenet som flödade in genom det lilla fönstret. Ögat lyste som en diamant.
När hon lyfte från Madrids flygplats hade det regnat. Men ovanför molnen var himlen vid och blå och ingenting skymde solen.
Pennan och anteckningsboken hade hon fått av Nic i födelsedagspresent. Han hade sagt: ”Rita vad du vill! Och sen får du det.” Hon skrattade men han var allvarlig.
Han hade rätt i att hon aldrig hade kunnat gissa det. Hon älskade dem.

Det hade varit kaos i huvudet de senaste dagarna.
Hon måste bestämma sig för om hon skulle åka eller inte.
I början kändes det mest skrämmande. Detta att de hade haft ögonen på henne, i princip under hela hennes uppväxt – utan att hon hade vetat om det.
Och inte föräldrarna heller. Först trodde hon att mamma hade vetat, och i hemlighet godkänt. Men så var det inte. Stackars Marcela, som lämnat sitt arv bakom sig, visste inte att det – kanske – höll på att komma ikapp henne via hennes egen dotter. Melinda hade blivit ombedd att inte berätta om resan för någon. Eller att i så fall säga att det var en resa för jobbets räkning. Hon skulle få berätta senare, sade man. Om det inte blev något sedan så var det lugnast att slippa förklara i efterhand.

Så många tankar. Åka eller inte åka?
Så mycket att ta in på bara tre dagar. Om organisationen La Puerta, och dess arbete. Om världspolitiken och dess konsekvenser för stater och individer. Om miljö, ekonomi och handel, om bistånd, krig och fred. Och om hur alla dessa omständigheter tillsammans utgjorde ett konkret hot mot mänskligheten, på lång sikt, och mot de mänskliga rättigheterna i detta nu.
Informationen fick hon via Internet och en alldeles ny dator, avsedd enbart för kontakter med organisationen. Den hade ett operativsystem som hon inte kände igen, och som hade en stiliserad svart spindel som symbol. Den hade Ramón lämnat kvar kvällen då hon fick kännedom om sin mormor.
Informationen var krypterad och försvann efter 30 minuter. Hon fick den i form av länkar som var och en ledde till små portioner text, så att hon skulle hinna läsa den innan den försvann. Allt var på engelska. Somligt hann hon inte läsa, eller förstod inte.
Men hon fick ändå en bild av vad det handlade om. Det liknade på ett gammalmodigt sätt sagans kamp mellan det onda och det goda. Det handlade om människor som inte litade på myndigheternas försäkran om att de ville medborgarnas bästa, eller på deras förmåga att visa det. Som hade samlat bevis på oheliga allianser mellan finanskrafter, politik och religion. Som hade bildat en organisation för att ta saker i egna händer. För att förändra världen till det bättre.
Trots att hon hela tiden hade en känsla av att hon var utsatt för ett practical joke så hoppades hon att det skulle vara sant. I så fall fanns hopp om en förändring.
Samtidigt växte en misstanke om att mormor och hennes organisation – om de nu existerade – var galna fanatiker som tolkade allt som bevis för att bekräfta sina teorier. Visst var det mycket som inte stod rätt till i världen. Men var det inte mest av en slump i så fall? Och inte, som La Puerta tycktes mena, ett storskaligt krig för att hänsynslöst exploatera jorden och människorna på den.
Det var ändå inte svårt att bestämma sig. Känslan av håglöshet gentemot sakernas tillstånd, hennes livsstatus just nu, skulle inte försvinna om inget drastiskt hände.
Förresten kunde hon alltid tacka nej. Det här skulle bli en informationsträff. Efter den måste hon bestämma sig slutgiltigt.

Vi backar tillbaka till det som hände efter det att Ramón hade besökt Melinda och hon tillbringade natten med Nic efter att ha berättat för honom om det otroliga som hänt.

Melinda hade sjukskrivit sig från jobbet för att hinna läsa informationen som organisationen, la Puerta, förmedlade. Allt det nya gjorde henne så trött att hon i princip bara hann sova, äta och läsa. Dagarna blandades med varandra och hon tappade känslan för tid. Hon övergav sin vana att promenera varje dag, oavsett väder, och gick bara ut någon gång för att köpa något att äta.

Lyckligtvis hade allt med resan blivit ordnat av andra. Även frånvaron från jobbet. Melinda hade frågat sin kontaktperson (som kallades Mexi och gick att nå via ett företag som sålde kosmetika online) hur hon skulle ordna det med sitt arbete. Semester kunde man söka, men inte få, på så kort varsel. Mexi förklarade att i samma ögonblick som Melinda bestämde sig för att resa så skulle någon ta kontakt med arbetsgivaren och ordna ledigt. Ingen skulle ställa några frågor.

Och så blev det. När Melinda ringde för att säga att hon behövde söka ledigt, så svarade chefen – oväntat hjärtligt – att det gick utmärkt. Inga problem. ”Säg bara till när det behövs nästa gång, så ordnar vi det.”
Melinda undrade vad Mexi egentligen hade sagt till dem. Eller vem det nu var som hade hört av sig.

När det var dags att resa kände hon sig trött och mosig. Allt hon läst trängdes i hjärnan utan inbördes ordning. Den kyliga novemberluften med små vassa punkter av snökristaller letade sig in i hennes medvetande där den stack hål i det mosiga och skänkte en viss klarhet. Hon drog in luften i djupa klunkar tills hon fick kontakt med verkligheten och kunde känna, se och höra hur fotsulorna landade på trottoarens stenläggning för varje steg hon tog. Så småningom saktade hon ner stegen, lagom tills hon var framme vid tunnelbanans nedgång. Hon saktade ner ännu mer för att inte krocka med någon av de andra resenärerna. Vanan vid att röra sig bland andra människor fanns där men behövde tid för att aktualiseras.

Melinda hade alltså två veckor framför sig, vars innehåll hon inte visste något om.

Tidigare hade hon aldrig givit sig in i något utan att åtminstone ha en aning om vad det kunde innebära. Men allt hon visste om de kommande fjorton dagarna var att hon skulle befinna sig i Mendoza, Argentina och att hon skulle få träffa sin mormor. Det var åtminstone vad man hade sagt. Och att hon skulle få mer information om organisationen – och, om hon ville, bli en del av den.

Mormor. ”Abuela”. Det var ett ord som mamma använt, de få gånger man hade pratat om Marta. För Melinda var det som om Martas namn var Abuela. Det verkliga namnet hade Melinda aldrig hört förrän mannen som kallade sig Ramón dök upp och ringde på hennes dörr, för mindre än en vecka sedan: Marta Electra Delgado de Fuentes.
Släktingar. I Argentina. Fanns det fler? Fastrar, mostrar? Kusiner?
Hon var till hälften argentinska. Det var ingen nyhet.
Men hon hade aldrig betraktat sig som det. Det var som om mammas bakgrund aldrig riktigt hade räknats. Men hon, Melinda, räknades. Det var något som pappa och farmor, och farfar, när han levde, hade fått henne att förstå. Släkten Cederlöf hade gamla anor, med kulturella rötter. Lärda människor som forskade, arbetade på universitet och skrev kunskapsspäckade böcker som få ville läsa, men som intog hedersplatser i ett antal bokhyllor.
Först nu började hon förstå att hon hade ett arv i en annan världsdel. Att hälften av hennes gener kom från människor hon aldrig hade träffat. Att det fanns en släkthistoria som hon inte kände till. Långt ifrån uppväxten i Nacka, med mamma och pappa och farmor och farfar. Med trädgården som pappa hade skött, skolan, kompisarna. Det gamla vanliga Sverige.

Resplanen kom via ett litet program som plötsligt fanns i Melindas telefon. Åter fick hon en känsla av obehag. Hur kunde de veta så mycket om henne? Hur kunde de placera appar i hennes telefon?
Hon reste som vem som helst. Ingen hämtning till Arlanda, ingen eskort. För att vara en så viktig person, efter vad det påstods åtminstone, fick hon oväntat lite uppbackning. Men pengar till resan fanns på ett nyöppnat konto och hon bestämde sig för att ta en taxi till flygplatsen. Trots att hon inte visste vad pengarna var tänkta att räcka till. Detta störde hennes känsla för ordning och behov av planering.
Hon hade fått instruktioner om att bara ha med sig handbagage, samt förslag på packning.
Det var inte så mycket, visade det sig. Detta för att minska risken att bagaget skulle försvinna. Man ville inte ha några onödiga förseningar. Det var bättre att hon själv hade kontroll på sina saker hela vägen än att hon måste släppa dem ur sikte, på flera olika flygplatser dessutom.

Den första var Madrid.
Resan dit från Arlanda varade bara några timmar. Hon fick kaffe på planet, med en liten kaka som hon gav till ett barn som satt i stolen bredvid. Barnet reste ensamt och verkade mycket vuxet. Tog emot kakan, log artigt och sade ”thank you”. Stoppade sedan kakan i facket på stolsryggen framför sig.
På Arlanda hade det varit stressigt, trots att hon kom dit två timmar i förväg. Allt var så nytt och hon önskade att de hade skickat med henne ett ressällskap.
I telefonen fanns alla dokument hon behövde, men så var det säkerhetskontrollen. Där skedde allt i ett brådskande tempo och hon kände sig långsam och klumpig och måste stiga ur kön för att förbereda sig, så att hon kunde gå igenom metallbågen utan att den pep. Men hon hade ändå glömt flera saker som bågen reagerade på och måste gå tillbaka och ta av dem.
Sedan var det svårt att hitta sin egen låda på det rullande bandet och skorna fick hon leta efter ännu längre, klädd i bara strumplästen. Hon svettades. Folk knuffade till henne när de skyndade förbi, på väg mot sina resmål.
Efter det var det en lång väntan.
Men det kändes spännande att släntra i butikerna, ta en kaffe i en bar, se på alla människor som rörde sig på flygplatsen och talade olika språk. Familjer, ensamma, par, kompisar. I alla åldrar och nyanser. Och utanför panoramafönstren lyfte och landade flygplan med olika beteckningar.
Det hissnade inom henne. Snart skulle hon sitta i ett av dem. Det var på riktigt! Hon skulle åka.
Hon skickade ett meddelande och en bild till Nic, som skickade tillbaka en ”tummen upp”. När han till sist hade förstått att hon aldrig hade flugit förr kunde han knappt tro det. ”Det har ju ALLA”. Och hon hade själv svårt att förstå det. Hon hade gjort sexuell debut som 14-åring, flyttat hemifrån som 17-åring, men inte rest med flygplan – och inte tagit körkort heller, för den delen.

På flygplatsen i Madrid köpte Melinda ett läppstift och en parfym i en taxfreebutik. Parfymen såldes till rabatterat pris. Den hette Voyage och i glasflaskan var en liten bild av ett fartyg med fyllda segel inristad. Hon tummade länge på provflaskan och doftade på papperspinnen innan hon bestämde sig. Men hon undrade när hon egentligen skulle bära den.
Läppstiftet prövade hon på en gång. Det var mörkrött. Hon blev positivt överraskad av det hon såg i den lilla runda hyllspegeln i butiken. Det kanske inte var så dumt att vara argentinska ändå. Hon passade ju till det.
Hon hade alltid tyckt att hon såg tråkig och kantig ut. Men med ens upptäckte hon att hon kunde se spännande ut. Det mörka kunde vara lockande. Det kantiga intressant. Och de röda läpparna var vackert fylliga, med en markerad amorbåge. Näsan, som Melinda brukade tycka var lite för stor, tog nu sin plats med värdighet och integritet. Det var på det hela taget en stilig kvinna som blickade emot henne, med ögon så mörka att pupillen knappt gick att urskilja.

Melinda bättrade på läppstiftet när planet strax skulle landa på flygplatsen i Santiago. Och när hon hade kommit av planet, med ett fast grepp om kabinväskan, fann hon vägen till en toalett där hon drog av plasten på parfymflaskans kartong och stänkte en dusch i nacken och en på handlederna. Aromer av blommor och dovt trä bröts av med ett gyllene blänk av citrus.
När hon lämnade toaletten och steg ut på den stora flygplatsen var det med självsäkra steg, bärande kabinväskan i ena handen. Trots att hon knappt sovit alls i sin flygplansstol mitt ibland alla människor kände hon sig fräsch, pigg och stärkt. Hon ställde tillbaka armbandsklockan fyra timmar och tyckte att det var som att få dem till skänks.
Nu var det bara en flygresa kvar. Planet till Mendoza skulle gå om en dryg timme. Hon gick lugnt framåt tills hon fick syn på skyltarna med information om när planet skulle avgå och från vilken gate. När en uniformerad person artigt frågade på spanska om hon behövde hjälp, svarade hon lugnt: ”No gracias. Estoy bien.” Och hon var glad att hon hade tagit de bekväma skorna, men tänkte att hon kanske skulle köpa ett par med lite högre klack i Mendoza… om det nu blev tid över för shopping.

Rummet var litet, med en säng, ett skrivbord och en stol. Fönstret vette mot en gård med ett träd och en liten fontän som porlade. Ingenting hördes här av bilarna som rullade fram på den stora gatan på andra sidan huset.
Men när hon gick till matsalen för att äta frukost på morgonen passerade hon den stora porten som ledde ut mot gatan, och i matsalen hördes bullret från trafiken och hätska tutanden genom de stora fönstren.
Huset var bara två våningar högt och byggt av trä, ihopbyggt med ett nyare som hade fyra våningar och vette mot gatan. Porten, receptionen och matsalen fanns i det nya huset och via en korridor kom man till den gamla delen, där rummen låg. Det fanns bara 16 rum, åtta på bottenvåningen och lika många en trappa upp. De var placerade fyra och fyra, mitt emot varandra. Ingen hiss.
Melindas rum låg på bottenvåningen. Via fönstret kunde man ta sig ut på gården och sedan in genom porten i huset mittemot och därefter vidare ut på en mindre gata.
Hon insåg detta när hon funderade över hur hon skulle ta sig ut om det började brinna i byggnaden, och vart hon sedan skulle ta vägen. Någon utrymningsplan syntes inte till och i receptionen ryckte man på axlarna när hon frågade. ”Brinna? Varför skulle det börja brinna?”
Matsalen var överdimensionerad för ett så litet hotell men matsalen och baren var ofta fulla med folk som åt mat eller bara tog en kaffe eller ett glas vin. Melinda upptäckte att många av dem tog hissen i receptionen och försvann upp till högre våningsplan. De var propert klädda och en del hade portföljer.
Förutom Melinda verkade inga andra gäster just nu bebo hotellet.

Melinda hade blivit hämtad på El Plumerillo, flygplatsen i Mendoza. En liten försynt man stod redo vid utgången med en skylt med hennes namn på. Han hade försökt ta hennes väska, men hon valde att bära den själv. Hon hade ju fått instruktioner om att själv hålla reda på bagaget. Med tanke på allt mystiskt som hände, vad var det som sade att hon kunde lita på den här mannen?
Men hon följde i alla fall med honom till en bil som väntade utanför ankomsthallen. Han sade inget under den korta resan till hotellet och inte Melinda heller. När de var framme steg han ur, gick runt bilen och öppnade hennes dörr. Medan hon steg ur tog han fram hennes väska ur bagageluckan och ställde den på trottoaren. Sedan visade han med en gest mot hotellets ingång, som var prydd med en skylt: ”El Huso Negro”. Därefter steg han in i bilen igen och körde iväg.

De första tre dagarna hände i princip ingenting. Ingen tog kontakt med henne. Ingen av receptionisterna verkade veta något om vem Melinda var eller varför hon var där. De behandlade henne som vilken gäst som helst.
I receptionen fanns broschyrer och böcker att låna, på flera olika språk. De handlade om staden Mendoza med omgivningar och var fullproppade med kartor och reklam från företag. Där fanns också erbjudanden om olika utflykter. Bland annat till vingårdar, och till bergen – Anderna, vars snöklädda toppar hon hade sett från planet och imponerats av.
Melinda plockade åt sig en trave med både engelska och spanska versioner. Hennes argentinska sida började sakta vakna och hon längtade efter att leta fram de spanska orden och uttrycken ur minnet. Förresten var spanskan ganska lik italienska, som hon hade läst i skolan.
Hon visste inte vad hon skulle göra nu när hon ändå var här. Hon kunde väl lika gärna turista. Och förresten behövde hon handla några saker. Hudkräm, schampo och duschtvål. Och kanske lite kläder. Och tvättmedel så att hon själv kunde tvätta upp sina kläder i handfatet. Hon tyckte inte om att lämna ifrån sig sina kläder till främmande människor.

Melinda upptäckte att hon kunde vandra omkring på gatorna i en främmande stad, som om hon aldrig hade varit annat än världsresenär. Hon som alltid avskytt att sova i en annan säng i sin egen, och bara tyckte att hon kunde slappna av helt när hon var i sitt eget hem, ensam.
Men tankarna på det trygga hemmet i Sverige kom alltmer sällan. Hon öppnade i stället alla sinnen för att ta in platsen och människorna. Det var så stort att hon likt ett barn måste andas med öppen mun och spärra upp ögonen, medan hon gick och gick längs gatorna, kantade av rinnande vatten och stora träd, och ibland rastade på vackra torg och i prunkande parker med stora statyer och glänsande vattenspeglar.
Men det var bergen som var det stora. På alla sätt.
Under hela sin tid i Mendoza skulle hon vara medveten om deras närvaro. Som om de alltid såg henne, såg allt som hände, och visste att ingenting egentligen spelar någon roll.

Hösten hon hade lämnat i Sverige var vår här.
Solen lyste från en blå himmel och träden som kantade gatorna bar på nyutsprungna löv och blommor. Hon såg duvor och småfåglar med gult bröst och svart ögonmask och i buskage och träd kunde hon ibland se exotiska kolibrier vibrera. Temperaturen var behaglig men eftersom Melinda tyckte om att promenera i rask takt blev hon varm och måste köpa shorts och sandaler plus några tunna, långärmade blusar – hennes hy brukade inte bli bränd, men det var länge sedan hon vandrat omkring i solsken. Ett par dyra, lyxiga solglasögon fick det också bli, och en solhatt med breda brätten. Är man turist så är man. Hon betalade med pengar från det nya kontot som öppnats i hennes namn. Hon vågade dock inte spendera alltför obekymrat innan hon visste vad de mer skulle räcka till.

På dagarna var det ovanligt folktomt för att vara i en så pass stor stad. Men på kvällarna dök det upp människor som från ingenstans, och befolkade gator, torg och restauranger.
Melinda mer anade än upplevde det. När hon drog sig hemåt om kvällen för att gå och lägga sig började människor sakta dra sig ut på stan med de minsta och äldsta i släptåg för att äta middag på någon restaurang. Dofter av grillat kött och grönsaker fyllde gatorna och det var med en känsla av att hon missade något som hon låste upp dörren till sitt lilla rum och gick till sängs. Som om hon var en nunna som måste låsa in sig i klostercellen när alla andra fick gå ut och uppleva det verkliga livet. Men hon hade ingen att dela det med och därför inte tillräckligt mycket anledning att bryta sina tidiga kvällsvanor. För den delen var hon så trött att hon knappt hann lägga huvudet på kudden förrän hon somnade.

Diverse språk talades, utöver spanskan. Staden var en samlingsplats för människor från hela världen. Storleken till trots kändes den hanterbar, nästan greppvänlig. Den brådskade inte utan lutade sig tillbaka som om den visste att den hade all tid i världen. Kanske var det på grund av bergen, som påminde om att hur fort tankar och klockor än rör sig så händer egentligen inte så mycket, i det stora hela.
Melinda gick vart som helst, utan mål, och tillät sig att gå vilse. Det betydde egentligen bara att hon just då inte visste exakt var hon befann sig. Men hon frågade folk, på stapplande spanska eller på engelska, och fick den hjälp hon behövde. I den nya telefonen fanns visserligen en app om staden Mendoza, inklusive kartor och gps. Men Melinda var fortfarande skeptisk till teknik, med argumentet att den skulle göra henne sårbar om apparaten i fråga plötsligt blev obrukbar. Hon ville vara så självförsörjande som möjligt. Dessutom fann hon en lockelse i att bryta gamla vanor och beteenden. I en så annorlunda miljö, utan människor som kände henne sedan gammalt, vågade hon alltmer släppa taget om det hon fram till nu trott var hon.
Den tredje dagen gick hon nästan två mil sammanlagt. När hon insåg hur långt ifrån hotellet hon var åkte hon buss och spårvagn nästan hela vägen tillbaka, nöjd med hur bra hon klarade sig i det nya landet.

En kväll var det åskväder. Melinda satt på en uteservering och drack vin och åt empanadas. De påminde om mammas – som dock var godare – och hon längtade med ens efter att få dela med sig till Marcela, fråga hur hon hade upplevt sin tid i det land som hon lämnat och som Melinda nu besökte för första gången.
Många gånger under sina vandringar i staden hade Melinda tänkt på Marcela och undrat om mamman hade gått just här, på de här gatorna. En oväntat stark längtan efter modern grep henne nu. Hon önskade att hon hade vetat vilka adresser Marcela hade bott och vistats på. Då skulle hon ha velat gå där, helst med mamman vid sin sida, och frågat vilka tankar och känslor som hade rört sig i hennes huvud på den tiden.
Blixtarna korsade himlen och regnet flödade genom den tunna markisen och ner över henne där hon satt på en obekväm gjutjärnsstol. Regndropparna studsade på gatstenarna så att det såg ut som om gatan kokade. Huden knottrade sig under den vita blusen och de svarta bomullsbyxorna klibbade sig fast vid låren. Andra gäster reste sig och skyndade in. Men Melinda satt kvar och blundade medan hon lyssnade till det smattrande ljudet som nästan överröstade bilarnas dova morranden. Kylan på huden väckte värme inuti kroppen.
När hon öppnade ögonen igen hade bakverken framför henne förvandlats till gröt och vinet spätts ut. Hon drack och tänkte på att hon drack vatten som just hade fallit från ett moln, i sällskap med miljontals volt.

På den fjärde dagens morgon kom en man fram till henne vid bordet i matsalen, där hon satt och åt frukost. Han bar ljus linnekostym och en gul skjorta. En matchande gul näsduk var nedstucken i bröstfickan på kavajen. Han hade det vänligaste leende Melinda hade sett.
”May I sit down?” frågade han och väntade artigt tills hon nickade och slog ut med handen i riktning mot en av stolarna.
”Är ni fröken Cederlof?”
”Ja, det är jag”, svarade hon och sträckte fram handen.
”Melinda.”
“Astor. Astor Valiente, till er tjänst.”
“Jag började undra om ni någonsin skulle dyka upp.”
”Naturligtvis, señorita, naturligtvis… Jag hoppas att det inte orsakade er besvär?”
”Tvärtom. Jag har haft det bra på egen hand” svarade hon och log. “Jag började till och med hoppas att ingen skulle komma.”.
”Ha ha, señorita, ni ser verkligen saker från den ljusa sidan!” sade mannen och log ännu bredare.
Han hade en smilgrop i ena kinden och en tand som lyste av guld, vilket märktes när han log så här brett.
Det var svårt att bedöma hans ålder. Den ljusa hatten dolde håret, som kanske hade kunnat ge mer vägledning.
“Jag ser att ni inte har avslutat er frukost än. Säg mig, när passar det er att åka?”
”Åka?”
“Bara över dagen. Ni kommer tillbaka senare i kväll.”
“Jaha… jag förstår. Jag kan vara klar om en kvart.”
“Jag är förtjust över att höra det. En bil väntar utanför om, låt oss säga, 20 minuter. Passar det er?”
“Absolut! Kommer ni att vara i den bilen?”
“Det kommer jag med säkerhet att vara, señorita. Och jag ser mycket fram emot att träffa er igen.”
Melinda fick lust att krama om honom. Så snäll och gullig såg han ut. Dessutom började hon sakna att samtala med människor.

De följande fyra dagarna var som att vara tillbaka på universitetet. Men den här kursen fanns nog inte med i någon kurskatalog i hela världen. Inte officiellt i alla fall.
Klockan åtta på morgnarna blev hon hämtad av Astor och körd till ett hus i ett industriområde i en annan del av stan. Huset var fyra våningar högt och såg oansenligt ut. Det fanns ett gym och en lunchrestaurang på bottenvåningen. De övriga våningarna tycktes vara vikta åt organisationens verksamhet, eller delar av den. I alla fall antog hon att det var så, eftersom Astor verkade känna alla och vant lotsade runt henne mellan olika rum, salar och aktiviteter.
Det fanns en reception. Melinda måste visa sitt pass och blev registrerad, varefter hon fick en svart väska med en liten laptop. Hon fick förklarat för sig att på laptopen fanns all den information hon skulle ta emot de följande dagarna, och hon kunde själv skriva minnesanteckningar och använda olika program. Hon kunde dock inte koppla upp den mot Internet. Det var heller inte möjligt att kopiera eller ansluta något externt minne.

Så matades Melinda med information om hur världen fungerar, enligt organisationens sätt att se.
Och hon var inte ensam. Ett 15-tal personer i olika åldrar, från olika nationer, var liksom hon själv inbjudna att delta och höll i sina svarta datorväskor. Några skrev frenetiskt.
Själv hade hon fullt upp med att försöka förstå allt som sades, och hantera de känslor som uppstod. Visserligen var hon förberedd genom informationen hon hade fått hemma i Sverige, innan hon bestämde sig för att resa. Men hon kände sig ändå överväldigad.
Via filmer, forskningsrapporter, föredrag och seminarier presenterades åter en bild av hur i princip hela världen var fylld av korrumperade, giriga och makthungriga människor som tävlade i sin iver att utnyttja omgivningen för egna syften.
Det lät som konspirationsteorier. Men man visade upp en mängd autentiska exempel (”you can google this if you like, there is nothing secret about it”) och visade också exempel ur rapporter som hemligstämplats eller information som läckt ut och sedan tystats ner eller gjorts värdelös genom att man misskrediterat informatörerna eller blandat data med medvetet falsk information.

Lunchen var två timmar lång. En del av de andra deltagarna samtalade med varandra, gick till gymmet eller lunchrummet eller drog sig tillbaka till vilrum med soffor och inomhusfontäner. Men Melinda köpte mat i restaurangen och tog med sig den ut. Hon behövde frisk luft. Hon behövde få gå, röra på benen. Det kändes som ett sätt att integrera informationen som nu obönhörligt pumpades in i hennes system.

Hon kunde inte hålla det ifrån sig. Så hon måste hantera det. Att ”gå av sig” hade sedan länge varit hennes bästa medicin när det blev för fullt i hjärnan. Hon blev svettig och varm och använde toaletternas handfat för att skölja av sig innan lektionerna tog vid igen. Vattnet från kranarna blev aldrig svalare än ljummet.

Astor, som följde henne under dagarna, frågade om hon ville ha sällskap. Vänligt accepterade han hennes önskan om att få vara för sig själv.

Den sista dagens eftermiddag hade La Puerta som tema. Äntligen skulle hon få veta mer om organisationen.
Det började med en film med en man som promenerade på en vingård och berättade om organisationen ”som fått nog”. Sprungen ur en äldre, internationell, traditionell organisation insåg man här i Mendoza att det inte räcker med välgörenhet och goda föresatser och vackra ord. Man bröt sig ur och skapade en ny organisation, med målet att förändra på riktigt – ”de verdad”. Melinda gissade att det var Frimurarorden som var grunden, men ingen sade det rent ut.
Den nya organisationen fick namnet La Puerta – ”dörren”. Dörren mot en ny värld. Där människor skulle få tillgång till sin medfödda frihet att förverkliga sig själva, leva sina liv utan förtryck från andra som ville utnyttja dem för egen vinning. Där man inte stannade vid vackra ord och åtbörder och nöjde sig med att skrapa på ytan. ”Vi gör det, på riktigt” – ”Lo hacemos, de verdad”.
Hela tiden väntade Melinda på att få se sin mormor. Först när filmen avslutats, med en vacker solnedgång över landskap med druvodlingar och berg insåg hon hur hårt hennes hjärta slog och hur torr munnen var. Varför framträdde inte Marta? Fanns hon ens? Åter började misstankarna om att hon var lurad röra sig mot ytan av hennes medvetande.

Hon frågade Astor om hon inte skulle få träffa sin mormor snart.
”Är det sant att hon lever? Eller har ni lurat mig bara för att få mig att komma hit?”
Astor skrockade rart och hans ögon blev till små springor, och Melinda kände sig med ens säker på att allt var som det skulle.
”Du ska få träffa din mormor. Men jag kan inte säga när. Du kommer att få veta i god tid. Var tålmodig!”
”Men jag ska ju åka hem om några dagar! Eller? Det står så på mina biljetter i alla fall. Jag har så mycket jag vill prata med henne om!”
”Du kan få prata med Marta så mycket du vill. I sinom tid. Tålamod.”
Marta. Marcelas mamma. Hennes egen mormor.
När hon hade sökt efter information om Marta Delgado Fuentes hade hon hittat sådant som handlade om vin. Hon ägde en vingård. Det kanske var den som man hade visat bilder ifrån i slutet av informationsfilmen? Det fanns en del information om vinerna därifrån, men inga bilder på ägarinnan. Det var konstigt. Varför fanns det inte det?

Efter utbildningen fick Melinda ledigt. Astor hade tipsat henne om utflyktsmål och erbjudit sig att vara chaufför. Hon avböjde vänligt men bestämt. I stället ögnade hon igenom turistbroschyrerna hon plockat åt sig i receptionen och bestämde sig för att ta sig ut på egen hand.

Det blev en dagsutflykt till bergen; de som tycktes ha väntat på henne ända sedan hon först blev medveten om deras närvaro – mer intuitivt än visuellt. Kallade de på henne – eller var det hon själv som kallade?

Bussen som kom och hämtade henne klockan 8 på morgonen var en minivan med plats för 12 personer. En smal mittgång, två säten på var sida. Förutom hon själv, chauffören och guiden fanns där ett ungt par från Nederländerna, två kvinnor från Kanada, en ensam vandrare från Chile och så ett äldre par från Storbritannien. Det engelska paret höll varandras händer, lutade sig mot varandra och småpratade förtroligt. Mannen bar en sliten hatt, kvinnan en tunn sjal i ljusblått. De berättade nästan ursäktande för kvinnorna från Kanada att de länge drömt om en resa till Argentina. “We said to ourselves… if we don’t go now, we probably never will.”

Luften i bussen doftade svagt av kaffe, smör och socker – kanske nybakade medialunas i en papperspåse längre bak. Staden löstes långsamt upp bakom dem, vingårdarna tog över. Melinda spanade ihärdigt men ingen av dem såg ut som den hon sett på filmen om La Puerta dagen innan.

Det gröna glesade ut och lämnade plats för toner i gult. Nästan omärkligt tog bergen gestalt. Först i form av kullar som blev allt högre, som om horisonten växte steg för steg. Någon ställde en fråga med dämpad röst och guiden svarade: En kort berättelse om höjd, om snö som låg kvar högre upp, om platser de snart skulle passera.

Bergen tog upp en allt större del av hennes synfält och till slut även av henne själv. På något sätt kände hon sig nervös, som om hon var på väg till en ceremoni där hon skulle initieras eller bli befordrad. Hon längtade efter att få stiga ut ur bussen, för att bättre försöka förnimma budskapet – om det fanns något.

Guiden berättade om geologi, om tektoniska plattor, om hur bergen en gång pressades upp ur jordens inre. Hans röst i mikrofonen var låg, som om också han berördes av tystnaden som växte med bergsmassiven. Men tystnaden var inte tom, utan fylld av något som hon inte kände igen.

Äntligen stannade bussen och Melinda fick kliva ut och sätta ner fötterna på marken, känna den glasklara luften passera genom näsan och ner i lungorna, försöka ta in det överväldigande landskapet runt omkring. Hon tog några steg bort för att komma ifrån de andra som stod kvar och lyssnade på guiden.

Bakom henne reste sig bergen. Långt nedanför bredde dalen ut sig med flacka slätter som bröts av låga kullar och torra flodbäddar vilka slingrade sig fram som bleka ådror. Här och där syntes små kluster av grönska: popplar, buskar, ibland en odling som bildade ett oväntat prydligt mönster bland de böljande linjerna. Där nere fanns människorna. Här uppe stod hon, som på toppen av världen.

Så hörde hon hur guiden höjde rösten:

”Señor de los Andes.”

Hon lyfte blicken. Vad? Var?

“Condor.”

Högt ovanför dem gled en mörk gestalt genom luften. Sedan en till.

De utsträckta vingarna rörde sig knappt. Deras stora kroppar tycktes bäras som av en osynlig kraft. Med ens anade Melinda: Det behöver inte vara svårt. Tungt. Motigt. Kondorerna rör sig genom till synes ändlösa rymder utan synbar ansträngning. Inte för att det är lätt, utan för att de behärskar konsten att ta emot kraft utifrån och använda den utan att slösa sin egen energi.

På väg tillbaka till Mendoza såg Melinda hur det engelska paret i stolarna framför lutade sina huvuden mot varandra utan att säga något. De satt länge så. Något inom henne ropade men hon slog bort det och började fundera på vad hon skulle äta när hon kom tillbaka till hotellet. Kanske skulle hon bara köpa något i supermercadon och ta med sig till rummet. Andernas mäktiga tystnad dröjde sig kvar inom henne och hon ville behålla den så länge som möjligt.

Så en morgon klockan sex ringde telefonen och Melinda fick veta att hon skulle bli hämtad med bil om 30 minuter. Frukost behövde hon inte äta. Hon blev ombedd att ta med sig allt bagage och inte lämna något kvar i rummet.
Bilresan tog en dryg timme. Chauffören var samma person som hade hämtat henne från flygplatsen. Melinda saknade redan Astor, som hon hade hoppats skulle vara den som tog henne till mormor. Vinplanteringar kantade vägen och de passerade många vingårdar, tills de slutligen körde in genom en grind vars portal pryddes av en get i gjutjärn. ”Ojo del Chivo” stod det under getens klövar.
Mycket riktigt kände Melinda igen grinden från filmen om La Puerta.
Hon fick ett rum i en flygel till huvudbyggnaden, med utsikt mot bergen som hon hade kommit så nära dagen innan. Rummet var enkelt, med två sängar på varsin sida om fönstret, ett nattygsbord emellan dem och ett litet skrivbord med stol. Bakom en dörr doldes en toalett med handfat. Dusch fanns i korridoren.
När hon hade packat upp blev hon visad till restaurangen där hon var den enda gästen. På ett bord stod framdukat kaffe och te, nybakat bröd, honung och getost samt korvar, äggröra och frukt. En ung man med mörkgröna byxor och skjorta och ett märke med en get och orden ”Ojo del Chivo” på bröstet stod bredvid buffébordet för att stå till tjänst om hon behövde något. Han såg inte ut att vara äldre än sexton, sjutton år, och presenterade sig blygt som Juan.
Kaffet var hett och starkt. Melinda kom ihåg att hon hade läst att invandrade italienare hade haft stort inflytande på matkulturen i Argentina. Därför gick det alltid att få tag i gott kaffe och pasta – för att inte tala om glass med alla möjliga fantasifulla smaker. Bland annat hade hon prövat glass som var smaksatt med vin under sina promenader inne i Mendoza.
Efter frukosten blev hon visad runt på vingården. Melinda tittade i sitt lexikon och upptäckte att ”chivo” betydde get. Hon funderade ett ögonblick på det svenska talesättet, ”att kasta ett getöga”, och undrade om det fanns någon motsvarighet i Argentina. I vilket fall var ju mormor och hennes gäng fena på att hålla koll på folk.
Vingården var enorm. Rader av vinrankor sträckte sig åt alla håll, vissa täckta med nät. Det fanns flera byggnader, varav den största – den med restaurangen – verkade vara ett hotell. Vissa hus dolde utrustning för vintillverkning, såsom enorma metalltankar där vinet skulle jäsa. Under jord fanns väldiga rum utgrävda för att lagra vin i olika typer av tunnor. Utanför restaurangen fanns murade grillplatser och ugnar, omgivna av skuggande träd och trädgårdsmöbler under parasoller.
Och det fanns gäster, även om de inte hade varit synliga vid frukosten på morgonen. Bussar kom och hämtade och lämnade turister, varav några var större sällskap, andra var familjer och en del var ”backpackers” med sina ägodelar i en ryggsäck. Vissa av dem övernattade och hon såg anslag med tider för måltider, guidade visningar och vinprovningar. Personal rörde sig över hela området, klädda i samma sorts uniform som mannen vid frukosten hade haft.

Guiden, en ung kvinna som presenterade sig som Micaela, berättade på välformulerad men starkt bruten engelska om vingårdens historia. Platsen var, som resten av trakten, egentligen öken. Men smältvatten från bergen leddes i ledningar, från början grundlagda av Huarpe-indianer redan innan europeerna bebodde platsen, och bevattnade både staden och vingårdarna. Ökenklimatet och höjden över havet gjorde dagarna varma och flödande av sol medan nätterna bjöd på kylig luft som rullade ner från Andernas bergssidor.

Familjen Fuentes hade tagit över egendomen i slutet av 1800-talet, när Mendoza genomgick sin stora omvandling från regional producent till internationell vinregion. Med järnvägens ankomst och nya bevattningssystem började man plantera druvsorter som importerats från Europa.
En av dessa var Malbec – en druva som ursprungligen vuxit i sydvästra Frankrike men som i Andernas torra luft och starka solsken fann ett nytt uttryck. Här utvecklade den djupare färg, mjukare tanniner och en nästan sammetslik kraft.

Under generationer hade familjen utbildat sig, rest till Europa och återvänt med nya idéer. Den nuvarande vinmakaren hade arbetat flera år i Bordeaux innan han lockats tillbaka till Mendoza för att utveckla gårdens signaturvin.

Deras filosofi var enkel men kompromisslös: låt naturen pröva rankorna. De planterade vissa fält på högre höjd, där vinden var hårdare och nätterna kallare. Förutom de befintliga temperaturskillnaderna så ransonerade man vattnet så att druvorna måste finna nya sätt att överleva. Vilket, om de klarade det, gav dem ”nytt liv” – ”nueva vida”.

Guiden berättade om druvornas personliga utveckling som om det gällt hennes bästa vänner, trots att hon måste ha yttrat dessa ord otaliga gånger. Och hon var synbart stolt när hon berättade att vingårdens mest framstående vin, med samma namn som gården, hade mottagit ett antal internationella priser. Man tillverkade bara ett litet antal flaskor av detta vin varje år, eftersom endast få druvor överlevde den tuffa behandlingen som krävdes för att uppnå rätt mognad och karaktär. Det var detta vin som kallades Ojo del Chivo – en hänvisning både till gårdens historia och till den envishet som krävdes för att överleva i denna torra jord.

Melinda låg och vilade ovanpå sängens överkast när en försynt knackning hördes på dörren. Hon hade gjort ännu ett försök att få kontakt med sin vän Nic hemma i Sverige, både via telefonsamtal och sms, men som vanligt hände ingenting. Inga felmeddelanden visade sig. Bara tyst. Hon gissade att någon såg till att hon inte skulle kunna kommunicera med omvärlden just nu och ett stråk av obehag drog genom kroppen.

Hon ropade ”adelante” och strax visade sig Juan i dörröppningen.
“Buenas tardes, señorita. Passar det att träffa er mormor, Marta?”
Melinda svängde benen över kanten och satte sig rakt upp i sängen.
“Abuela?” Hon hörde sig själv säga det spanska ordet för “mormor”, som hennes mamma hade använt de enstaka gånger de hade talat om hennes bakgrund.
”Ja, just det… om det passar er?”
“Visst, bara en minut… fem minuter.”
”Självklart, señorita. Por supuesto. Jag väntar utanför dörren.”

Melinda hade trott att hon skulle vara nervös. Men nu när stunden nu äntligen var inne blev hon med ens lugn. Hon tog sig tid att skölja ansikte och händer med kallt vatten, borsta håret och sätta upp det i en hästsvans, samt torka bort läppstiftet och sätta på nytt. Hon skulle stå med sig själv mitt emot denna kvinna, vad som än hände.

Rummet hade samma tjocka murade väggar som hon sett i huvudbyggnaden. I ena änden fanns ett gammaldags, skinnklätt skrivbord där flera datorer trängdes, en modern kontorsstol på hjul och fullproppade bokhyllor som sträckte sig från golv till tak. I den andra änden, vid ett stort fönster med isärdragna, vita gardiner, stod ett litet runt mosaikklätt bord på gjutjärnsben, sekunderat av två fåtöljer klädda i grön sammet. På bordet stod en flaska vin och två glas.
Mitt på golvet stod mormor.
Melinda tyckte sig se en dubbelexponering av den yngre och den nutida Marta. Den yngre hade sett ut som en flamencodocka på bilderna i fotoalbumet som Ramón Gutierrez hade visat henne för en evighet sedan. Timglasfigur, lång hals och höga kindben, fylliga läppar och markerade ögonbryn. Dragen kunde fortfarande skönjas i gestalten framför henne, ett femtiotal år senare.
Marta var oväntat liten. Det silvergrå håret var uppsatt i en knut bakpå huvudet och ansiktet solbränt och fårat. Kroppen var tunn men såg ändå stark och senig ut. Hon var enkelt klädd i byxor, utanpåskjorta och sandaler. Hållningen var rak och avspänd.
Melinda försökte ta in att detta var hennes eget kött och blod. En kvinna som hade ammat och bytt blöjor på hennes egen mor. Som hade berättat sagor för henne, bannat henne och kramat och kysst hennes lilla barnkropp. Om inte barnflickorna som synts på bilderna hade stått för den delen av uppfostran. Just nu kändes det mer troligt.
Mormor betraktade Melinda lika uppmärksamt, med ett uttryck som lät ana en tillbakahållen nyfikenhet. Om hennes hjärta slog snabbare av detta första möte så var det inget som märktes. Melindas puls, å andra sidan, var hög och munnen så torr att hon undrade om hon ens skulle kunna tala. För en stund sedan hade hon känt sig beslutsam men att slutligen stå inför den person som hon hade haft så många tankar omkring fick henne att känna sig som en liten flicka.

När kvinnan till slut tog till orda var det med en oväntat mörk och hes röst:
“Hablas español?”
“Not very much”, svarade Melinda.
“Why not?”
Melinda slog ner blicken. Hennes mor var född och uppvuxen i Argentina och hade talat spanska med henne under hennes första tio år. Sedan hade Melinda tagit avstånd från moderns språk, vägrat svara på spanska, bett henne att tala svenska – särskilt när andra hörde på. Och nu stod hon här inför sin mormor, på dennas magnifika egendom, och hade förlorat ett språk som en gång var hennes.
”Jag vet inte.”
Det blev tyst igen. Martas ansikte var uttryckslöst.
”Well”, sade hon till slut. ”Det kommer kanske att ändras. Vill du slå dig ner?” Handen som pekade mot fåtöljerna vid bordet var märkt av väder och vind och ådrorna framträdde genom det tunna skinnet. Naglarna var välvårdade men omålade.

De samtalade i tre timmar.
Vinet var smakrikt men så mäktigt att hon endast förmådde svälja en klunk då och då. Hon kände sig inte alls berusad, vilket var lyckosamt då hon ville vara skärpt och alert. Marta Delgado de Fuentes blick krävde uppmärksamhet och tycktes inte acceptera något annat.

Marta berättade om hur hon och hennes nu avlidne make Pedro tillsammans hade avslutat sitt medlemskap i den lokala grenen av en organisation med loger i många länder och startat en ny: La Puerta. Den gamla organisationen var mäktig och spridd över världen. Men den använde inte möjligheterna att verkligen utöva sin makt och förändra på riktigt. I stället var den som en spegel för människor som ville blåsa upp sina egon som tuppar på gödselbacken – ”como un gallo en el estercolero”. Även om den liberala gren som Marta tillhört sade sig arbeta för jämlikhet, så putsade de sina vapen snarare än att använda dem. Man ville inte förändra på riktigt, “en verdad”. Ingen ville riskera de fördelar de fått eller tillskansat sig genom sitt medlemskap i organisationen.

Melinda ville fråga om det var Frimurarna Marta berättade om, men förmådde inte uppbåda modet att avbryta. Hon kom att tänka på den organisation där hon själv arbetade och fick en ofrivillig impuls av igenkänning.

La Puerta var opolitiskt. Marta ansåg att så fort ett politiskt parti – eller vilken grupp människor som helst – fick tillräckligt mycket makt för att kunna spela på samma arena som de andra, började de korrumperas. Hon ville i stället öppna ögonen på människor så att de själva kunde se, ifrågasätta och göra egna val. Val som inte styrdes av ”el Diablo”, krafter som ville utnyttja dem för egen vinning.
La Puerta använde delar av sitt kapital till att sprida information om missförhållanden i världen, och andra till att bekämpa de krafter som ville exploatera människor, djur och jord. Men man föredrog att göra det i hemlighet. Det var alltså därför som man bett Melinda att inte berätta om syftet med sin resa.
”Vi började med att starta skolor för fattiga och utsatta människor. Så småningom utvecklade vi den verksamheten och utbildade allt fler människor, på allt högre nivåer. Kunskap är makt. Men den makten kan vara farlig. Om el Diablo får syn på den vill han släcka ut den, för han vet att den på sikt är det som kan hindra hans framfart. Du känner väl till hur utbildade och intelligenta människor alltid står överst på dödslistan när en grupp människor med våld tar över makten? De vill ha utmattade, sovande eller drogade medborgare som går att fösa dit man vill.”
”El Diablo… Är ni religiösa?”
”Dios mio, no!” utropade Marta och det blixtrade till i hennes svarta ögon. ”Religioner används av de värsta skurkarna. En utmärkt arena för att ta makt över andra. Men symboler är kraftfulla verktyg. De överskrider språkets gränser och talar till många. Därför lånar vi Djävulen.”
Marta övergick snart till att ställa frågor. ”Var står du politiskt?” ”Vad anser du om reklam?” ”Vill du ha barn?” ”Vad tror du är det högsta en människa kan uppnå i sitt liv?” ”Vad anser du att världen lider störst brist på idag?” ”Hur tänker du om din hälsa?” ”Vad betyder släktskap för dig?”
Melinda sökte efter tankar och ord för att svara så sanningsenligt hon kunde. Hon ville inte svara ”jag vet inte”, ens då frågor ställdes om sådant hon aldrig tänkt på, så tidvis blev det tyst långa stunder. Ibland hann hon inte tänka färdigt innan Marta återtog ordet. Hon kände sig dum. Lång och dum. Det gick för fort för henne.
Men Marta verkade inte missnöjd. Bara vid ett par tillfällen, då hon såg meddelanden på sin telefon och reste sig och vände ryggen mot Melinda för att skriva smattrande snabba svar eller ringa ett samtal och med låg, auktoritär röst ge sina order. Då drogs ögonbrynen samman så att en djup rynka framträdde mellan dem.

De rörde inte vid varandra.
Melinda visste inte vad hon hade förväntat sig, men kunde konstatera att så gott som alla anställningsintervjuer hon hittills varit med om hade känts varmare och hjärtligare än detta första mötet med Abuela. Hennes mormor.
Plötsligt reste sig Marta, oväntat smidigt, och sade:
“Det räcker för idag. Ikväll är det asado, grillkväll, och du är inbjuden. Det börjar klockan halv åtta ute på gården. Det kommer att vara turister där. Berätta inte den verkliga anledningen till att du är i Mendoza, om någon frågar. I morgon ses du och jag igen, klockan åtta. Här. Då får du ställa frågor, vilka du vill. Några av dem kommer jag att besvara. Buenas noches.”
Ingenting i hennes kroppsspråk tydde på att hon tänkte omfamna sitt barnbarn eller röra vid henne över huvud taget, så Melinda vände sig till slut om och gick mot dörren.
När hon öppnade den stod Juan, där. Hon undrade om han stått där hela tiden. Han följde henne till rummet, som hade blivit städat medan hon var borta. På nattygsbordet stod ett glas och en karaff med vatten som nyss måste ha fyllts på, eftersom det fortfarande var kallt. Melinda tömde den på några minuter.

Kvällen började långsamt, nästan omärkligt. Solen hade sjunkit bakom Anderna men himlen var fortfarande ljus, en blekblå färg som gradvis övergick i rosa och sedan i ett djupare violett band längs bergens konturer. Luften hade blivit svalare. Den torra värmen från dagen hade ersatts av en mjuk kvällsvind som rörde sig genom vinrankorna och fick bladen att viska mot varandra.

Utanför restaurangen hade personalen tänt eld i de murade grillarna tidigare på kvällen. Vedträn knäppte och sprakade, och en tunn strimma av rök steg upp i den klara luften. Doften av trä och grillat kött spreds över gårdsplanen och blandades med en svag ton av örter från trädgården. Några lampor hade tänts mellan träden, och deras varma sken fick parasollerna och borden att framträda mjukt ur skymningen.

Melinda satte sig tillsammans med de andra gästerna vid ett långt träbord. En av kockarna – en kraftig man i mörk skjorta – stod vid grillen och vände köttstycken med långa tänger. Elden glödde röd under gallret. Fett droppade ner på kolen och fick små lågor att flamma upp, och varje gång spreds en ny våg av doft över gårdsplanen.

Först kom små träbrickor ut till borden. På dem låg skivor av grillad provoloneost som smält och fått en gyllene yta. Bredvid låg chorizokorvar och en liten skål med chimichurri – en grön sås av persilja, vitlök och vinäger som doftade friskt och syrligt. Brickorna skickades vidare och varje gäst plockade det den ville ha till sin egen tallrik.

Sedan började köttet komma ut från grillen i omgångar: revben, tjocka skivor av biff, långsamt grillad flankstek. Köttet var mörkt på utsidan men saftigt inuti, bara lätt saltat. Någon hällde upp vin i glasen – djupt rött och nästan ogenomskinligt.

När Melinda lyfte glaset såg hon hur de sista färgerna från solnedgången fortfarande låg kvar över bergens toppar. De såg ut att vara längre bort nu, mer avlägsna än under dagen, men ändå lika närvarande.

Samtalen runt bordet blev livligare efterhand som kvällen fortskred. Någon skrattade högt. Någon annan försökte uttala spanska ord och fick de lokala värdarna att le. Det var skönt att sitta bland gästerna utan att känna någon press. Då och då bytte hon några ord med de som satt närmast. Några ungdomar från USA frågade om hon var från trakten. Hon svarade att hon var från Sverige, att hon var turist. De ställde frågor om Sverige och hon märkte att hon tyckte om att vara i centrum för de andras intresse,

Då och då gled Melindas blick bort från bordet, ut över vinrankorna mot bergen. I mörkret syntes deras konturer knappt längre, men hon visste att de fanns där, att de hade funnits där i miljontals år och att de fortfarande skulle se ner på landskapet långt efter att hon själv och många generationer efter henne var borta.

Röken från grillarna steg sakta upp mot den klara natthimlen. Och någonstans i den svalare luften från Anderna fanns fortfarande en svag doft av sten och snö. Hon tänkte på Nic och ett ögonblick kändes det som om han också tänkte på henne. Om han bara hade varit här! Då hade allt känts bra – så bra.

När klockan ringde vid sju på morgonen kände sig Melinda utmattad och fortfarande mätt, och lite berusad. Hon förvånades över att Marta ville träffa henne redan klockan 8. Men så hade hon själv inte deltagit vid asadon. Hennes vanor tycktes skilja sig från andra argentinares.

För en gångs skull var det skönt att det tog lång tid att få varmvatten i duschen. Hon tyckte sig känna en hälsning från de snöklädda bergen i vattnet som strilade över hennes knottriga kropp, och det tröstade och piggade upp på samma gång. Det var bara att rycka upp sig.

Samtalet inleddes med att Marta slog ut med händerna och sade: ”Fråga mig”.
Hon bar liknande kläder som igår, men ljust sandfärgade. I stället för sandaler hade hon stuckit ner de bara fötterna i ett par nedtrampade seglarskor. Det silvergrå håret var även idag ihopsnott i en knut på bakhuvudet.

Melinda hade skrivit ner frågor tidigare, i takt med att hon kom på dem, för att inte stå mållös om och när stunden kom. De handlade om både familjen och organisationen, men hon märkte att det bara var frågorna om föräldrarna som bubblade upp och ville bli besvarade nu när hon till slut hade möjligheten. Hur hade hennes mor och far träffats? Vad tyckte Marta och Pedro om det? Varför hade de inte haft kontakt?
Den här gången var det Martas tur att sitta tyst. Hon såg för en gångs skull tankfull ut. Till slut tog hon till orda.
Det var en berättelse om en kung och en drottning som ville skapa ett alldeles nytt rike. De hade tillsammans tillräckligt mycket resurser för att bygga det, och till att expandera, bygga enklaver och skaffa bundsförvanter i andra riken i världen. De drevs av sitt starka kamratskap och ett gemensamt mål: Att minska förtrycket i världen och bidra till att människor kunde utnyttja sin medfödda rätt att vara och göra sitt allra bästa. För sig själva och för dem de älskade.
De var nöjda med hur arbetet fortskred men de oroade sig för hur lång tid det kunde ta att förbättra världen. Kanske skulle de inte hinna uppnå målet under sin levnad.
Tidigare hade de valt bort möjligheten att bli föräldrar eftersom det skulle distrahera dem bort från målet. Att fostra ett barn är lika angeläget som att förändra världen, och att göra båda kan vara övermäktigt om man vill utföra arbetet noggrant och väl. Men nu förstod de att de behövde någon att lämna över sitt rike till, som kunde fortsätta arbetet den dag då de inte längre själva förmådde göra det. Trots allt så är blod tjockare än vatten. Så de beslöt sig för att avla en kronarvinge.
Det blev en flicka. Och hon fostrades med alla upptänkliga medel för att en dag kunna ta över kronan, och leda organisationens arbete. Kungen och drottningen anställde de allra bästa, för att kompensera för bristen på personlig närvaro i prinsessans liv. Man kostade på henne utbildning i Europa för att hon skulle lära sig att röra sig ute i världen och drillas i de färdigheter som skötseln av riket krävde.
Allt såg ut att gå bra. Men plötsligt kom prinsessan hem med en friare som hon presenterade för föräldrarna.
”Marcela kom hem på skollovet med den här Erik. Ja, din pappa. Det kan ju inte du rå för. De hade träffats på ett seminarium. Och det hade väl kunnat fungera, om han bara hade det varit minsta intresserad av organisationen! Du får ursäkta, men enligt min mening var han en mes. En ’endeble’. Och för all del, det hade också kunnat gå – eftersom Marcela var så insatt i vad som krävdes för uppgiften. Han kunde väl ha fortsatt med sina meningslösa språkvetenskapliga studier medan hon utvecklades inom organisationen. När vi insåg att hon menade allvar med den här karln försökte vi övertala henne. Vi var beredda att ge dem allt de kunde behöva. Jovisst, en lång, snygg svensk med blont hår och blå ögon… Men vad hjälper det, när det blåser kallt om natten?”
”Men det fruktansvärda hände”, fortsatte Marta. ”Trots att vi erbjöd oss att hjälpa till på alla sätt vände hon sina föräldrar ryggen. Det krossade Pedros hjärta! Hon var sin pappas flicka. Han skämde bort henne. Hennes ego blåstes upp så att hon utan vidare kunde lämna allt och gå, utan att se sig om, för att skapa sig ett nytt liv i Sverige. Någonstans misslyckades vi. Det får vi ta på oss. Men vi höll ögonen på henne för att försäkra oss om att hon inte missbrukade sina kunskaper. Och ganska snart kom ju du. Marcela blev en vanlig, medelmåttig kvinna som ägnar sig åt små saker. Hon kastade bort allt hon hade fått. Men hon fick ett barn! Och nu sitter du här.”
Marta spände ögonen i henne. När hon åter tog till orda var det med en annan röst än förut.
”Så, Melinda, mitt barnbarn, nieta. Jag har visat dig vad som ligger på bordet. Vi har befunnit dig värdig att bli en del av allt det som jag och min make har byggt upp tillsammans med våra medarbetare, därför att vi tror på att du har kraft att bära det vidare in i nya tider och så småningom, i din tur, lämna över det till andra. Det får inte dö här och det är bäst att det följer blodslinjen. Blod är alltid tjockare än vatten. Det smärtar mig att du inte har barn. Men det kan ordnas. Den stora frågan just nu är i stället: Vill du acceptera min inbjudan, å La Puertas vägnar? Jag är inte ensam kapten på det här fartyget även om det kan verka så. Men vi som sitter i styrelsen är överens om att du bör erbjudas en plats.”
Melinda hade nästan slutat lyssna vid orden ”det kan ordnas”, angående hennes eventuella framtida föräldraskap, och rös. Men i tystnaden som följde efter mormoderns ord steg bilden av detta medlemskap fram för hennes inre.
Att inte tacka ja. Det skulle innebära att hon måste resa hem igen, till sin trista vardag och en arbetsgivare vars värderingar hon inte delade. Hon hade trott att hon gjorde det, och i flera år hade jobbet givit henne inspiration och kraft. Men ju längre tiden gick, desto svårare var det att förklara bort glappen mellan vad organisationen sade sig vilja åstadkomma och vad den faktiskt uträttade.
”Det är inte sant”, sade Melinda plötsligt.
”Perdón?”
”It is not true. Det de säger.”
”Jag förstår inte.”
”Jag är trött på folk som inte gör det de säger att de gör. På riktigt är jag det!”
”Aha, ”en verdad”! Men då är du ju med. Det är ju det allt handlar om. Att inte bara prata, utan göra det man pratar om. Eller hålla tyst. Bra, min flicka!”

För första gången såg Melinda värme och uppskattning, kanske stolthet, i Martas ögon. Men just när hon var beredd att öppna ansiktet i ett leende försvann värmen och mormodern sade kyligt:
”Du ska veta att vad du än beslutar dig för, så har vi ögonen på dig. Det är inte möjligt för dig att missbruka informationen du redan fått. Några i styrelsen tycker att du redan har fått för mycket information. Men jag anser att du måste veta vad det är du tackar ja, eller nej, till. Det ska vara ”en verdad”, och därför måste sanningen uppdagas. Tillräckligt mycket i alla fall, för att du ska kunna fatta ett välgrundat beslut. Och om du tackar nej ska du glömma allt du vet om oss. Om du behöver hjälp med det så kan det ordnas.”

Återigen: “Det kan ordnas”.
Melinda önskade att hennes mormor hade varit mer som andra mormödrar: En snäll gammal dam som ger barnbarnen för mycket godis och berättar om hur det var förr.
Men å andra sidan var det inte många mormödrar som kunde ge sina barnbarn en plats i en internationell organisation, med målet att förändra världen.
Plötsligt kände Melinda samhörighet. Med bergen, med vingården, med kvinnan mitt emot. Visst var hon hård. Men hon hade gjort sig hård för att det fyllde en funktion, som hon underordnade sig.
“Yo estoy con vosotros. Jag är med er.”
Det såg ut som om luften gick ur Marta. Axlarna åkte ner, en ljudlös suck kom från hennes läppar och hon såg med ens 10 år yngre ut. När hon talade var rösten ljusare än förut.
”Du behöver inte bestämma dig än. Du har en vecka på dig att lämna besked. Om du tackar ja ses vi snart igen. Om du tackar nej ses vi aldrig mer.”
”Okey. Men jag har redan bestämt mig.”
”Om en vecka lämnar du ditt besked, nieta. Jag hoppas förstås att din låga brinner minst lika kraftfullt då som nu!”
”Som den alltid har gjort, abuela. Du har visat mig vad den brinner för.”
Äntligen reste sig Marta, gick runt bordet och tog Melinda i famn. Hon doftade ros och aprikos.

Men ändå.
Det som hade känts självklart uppe i bergen med den tunna luften och den höga, blå himlen, bleknade och blev osäkert i ett mörkt och snöslaskigt Stockholm. Märkligt hur allt kändes som förut. Ledan. Meningslösheten. Tryckte hennes huvud ner mot marken så att den var allt hon såg.
Visserligen hade dörren öppnats till en ny värld. Men ledans ljusa sida var tryggheten. Den nya världen kändes ohjälpligt hotfull. ”Om du inte glömmer så hjälper vi dig att glömma”.
Allt hemlighetsmakeri, kampen mot de stora skurkarna, kändes som intrigen i en thriller. Överdrev mormor? I annat fall, var det inte väldigt farligt att bli en del av La Puerta? Och hur skulle hon kunna arbeta med något som måste hållas hemligt? Det kändes inte trovärdigt.
Och detta med att ”ta över”. Innan hon åkte kändes det som att vara en prinsessa, på väg att möta sitt dittills okända rike. Men nu. Ville hon verkligen ha detta rike? Måste hon ägna resten av sitt liv åt det? Kunde man inte ta semester, säga upp sig? Skaffa man och barn och radhus, och åka på solsemester en gång om året? För första gången någonsin kändes det alternativet inte alldeles otänkbart.

Hon önskade att hon kunde åka hem till mamma, dricka te och prata om alltihop. Mamma kände Marta mycket bättre. Hon var uppvuxen i Mendoza, hade sett historien ur en annan vinkel. Och Melinda hade hört Martas version men mamman hade ännu inte fått säga sitt. Det kunde finnas information hon behövde för att få en större bild.
Men dels var klyftan mellan dem alltför djup för så personliga frågor. Dels hade Marta bett henne att inte tala med Marcela om detta. ”Men hur ska jag kunna undanhålla allt det här för henne, för mina föräldrar? Om jag tackar ja?” ”Bara ett tag! Du ska få berätta. Men vi måste ha en bra berättelse först. Som de kan leva med. Men det behövs ju inte ens om du tackar nej. Då glömmer vi allt och det blir som förut.”

Så i stället gick hon till sin vän Nic. Hon fick inte berätta för någon. Men Nic var inte ”någon”.
Just den här kvällen var han barnvakt åt sin syster Linas två barn, Vega och Sirius. De var hemma i Linas lägenhet.
Det passade Melinda illa. Hon hade helst velat ha Nic för sig själv. Nu klängde två ungar, som kändes som minst fyra, som klasar på honom när de inte sprang runt och fyllde allt utrymme med dunsar och höga tjut.
”Men vad skriker de om?! Vad vill de? Vad är det som är så jävla viktigt?” undrade Melinda när de ännu en gång blev avbrutna då hon försökte berätta sin historia vid köksbordet.
Nic log sitt blida leende och hon blev irriterad över att han inte bara sade till ungarna att hålla käft, eller åtminstone stängde dem ute från köket så att man kunde föra ett normalt samtal. I stället ryckte han på axlarna och slog ut med händerna, som om barnens beteende var lika oundvikligt som regn på midsommarafton.
Men hennes behov av att prata med någon om sitt dilemma, NU, var så stort att hon höll ut tills barnen hade gjort slut på sin energi och ramlat i säng vid niotiden på kvällen. Nic läste saga för Vega men Sirius krävde att Melinda skulle läsa för honom. Han valde en saga som var olidligt lång, så hon försökte förkorta den genom att hoppa över delar av texten. Sirius kunde sina saker. Han rättade henne varje gång, med ett svåruthärdligt mästrande tonfall, och hon gav upp och tröskade igenom texten och försökte svara på alla hans frågor och undrade vem av dem som skulle somna först.
Men så snart sagan var slut och hon sagt god natt, och givit honom kramen som han krävde, föll hans huvud ner mot kudden och han tycktes somna innan det ens hade landat.

”Tyckte du inte att det var mysigt ändå, att läsa för Sirius?” frågade Nic i den nästan kusliga tystnad som uppstod efter barnens insomnande.
”Jag fattar vad du är ute efter”, svarade Melinda med en grimas. ”Men nej, faktiskt inte. Det där är inget för mig, du får mig verkligen att inse det. Först var jag irriterad men nu är jag faktiskt glad att du bad mig att komma hit. Det hjälper mig att fatta mitt beslut.”
”Ja, du sa det… att du behöver ett bollplank. Berätta mer! Hur var det i Argentina? Träffade du mormor? Vad hände?”

När Melinda precis var klar med sin redogörelse hördes ljudet av en nyckel i låset. Melinda stönade inombords. Och nu detta också. Kunde hon aldrig få ha Nic för sig själv? Lina skulle ju sova borta i natt.
”Hej Lina! Vad tidig du är.”
”Ja, det blev inte som jag hade tänkt mig.”
Lina kom in i köket och log ett snett leende, men så snart hon fick syn på Melinda ändrades det till en min av avsmak. Nic, som såg dem båda, log inom sig över hur lika deras ansiktsuttryck var.
”Är HON här?” frågade Lina.
”Ja. Melinda behöver hjälp med en grej.”
”Av dig?”
”Tydligen.” Han log igen, till synes oberörd.
”Jag tänkte just gå”, sade Melinda surt och reste sig. Nic lade en hand på henne och fick henne att sätta sig igen.
”Gå inte. Lina är faktiskt en klippa med sådana här grejer. Berätta för henne.”
Melinda stirrade på honom. Det var ju hemligt! Att hon ens berättade för Nic var illa nog. Att berätta för en främmande person, som hon dessutom inte hade det minsta förtroende för, var absolut att gå över gränsen. Hur kunde han? Men till hennes häpnad verkade han inte bry sig utan började självsvåldigt lägga ut texten för Lina.
”Jo, du vet, Melindas mamma kommer ju från Argentina. Men Melinda har aldrig varit där eller träffat släkten, utan hon trodde typ att dom var döda. Men så plötsligt dyker det upp en kille hemma hos henne som berättar att mormor lever och är chef för nån internationell organisation som vill förbättra världen, och att Melinda ska lyftas upp till någon sorts arvtagare där om hon vill. Och nu så har hon vart i Argentina och träffat mormor och fått veta mycket mer om organisationen och måste bestämma sig för om hon vill vara med eller inte. Eller hur, var det inte så?”
”Men låt inte mig störa”, sade Lina och satte på köksfläkten vid spisen. Till det stilla surrandet plockade hon upp ett cigarettpaket ur fickan och tände en cigarett.
Hon såg roat på Melinda, som av någon anledning kände sig ertappad. Men vaddå. Att stå och röka. Under köksfläkten. När man har barn, dessutom. Men Linas blick förtog Melindas rättmätiga harm och i stället kändes det som om HON var den som borde skämmas.
”Det är inte meningen att man ska berätta för folk!” sade Melinda. Om hon hade sett sig själv skulle hon känt igen Martas rynka mellan ögonbrynen.
”Varför inte?” undrade Lina och drog ett djupt halsbloss.
Melinda hade aldrig rökt. Det attraktiva i att dra in giftig rök i lungorna och sedan blåsa ut den på andra hade totalt gått henne förbi.
”Det är hemligt, för när man vill förändra världen så kan det sabotera för människor som tjänar på att världen ser ut som den gör”, svarade Nic.
”Och de flesta av dem är skurkar, eller hur”, sade Lina, till synes utan ironi.
”Precis”, svarade Nic.
”Så nu är frågan”, fortsatte Lina vänd mot Melinda, ”om du ska ta risken och ge dig in i ett spel som kanske blir lite för tufft när det hettar till. Eller om du ska fortsätta att leva i en trygg bubbla där allt fortsätter som förut.”
Melinda visste inte vad hon skulle säga. Men syskonens snabba sammanfattning av situationen gjorde intryck.

Lina fimpade cigaretten i diskhon med ett fräsande och tog upp en enkrona ur fickan. Hon höll upp den och sade:
”Okey. Krona är nya jobbet, klave är gamla jobbet. Det som det blir, det måste du välja.”
Melinda fattade inte. Menade Lina att hon skulle låta slumpen avgöra hennes framtid? Inte ens Lina var väl så korkad?
Lina sprätte till med fingrarna och myntet gjorde en glittrande saltomortal i luften innan det landade i hennes handflata, varpå hon med en smäll placerade det på vänstra handens ovansida. Hon höll fram handen och sade det som de andra kunde se.
”Klave. Gamla jobbet.”
Melinda rynkade pannan.
”Inte glad, eller hur?” fortsatte Lina.
”Vad menar du?”
”Tänk dig att det här myntet verkligen skulle avgöra din framtid. Och nu är det bestämt att nya jobbet går upp i rök och du går tillbaka till det gamla och allt är som förut. Hur känns det?”
”Det känns piss! Dåligt!”
”Ja, men man ser det på dig. Du ser inte alls glad ut.”
”Men ett mynt… en enkrona…”
”Det är inte myntet. Det är du. Hur du känner när du vet att du inte får det nya jobbet.”

Då förstod Melinda.
Beslutet hade redan varit fattat. Hon hade bara inte vetat om det.

Paris. I december. Med sina glittrande ljus och lysande skyltfönster och neonskyltar, Eiffeltornet som strålar som av guld, människor som rör sig på gator och torg med påsar och paket, restauranger och kaféer – hade det kunnat vara som i en film.

Melinda är kallad av La Puertas styrelse. Hon ska bara vara i Paris i ett dygn, så det är lätt att packa. Väderprognosen lovar milt och blött. Hon lägger ner en tunn klänning och de högklackade skorna som hon köpte i Mendoza. Hon har övat på att gå i dem hemma i våningen. Kanske kommer hon inte att få användning för dem under det enda dygnet men det känns rätt att ha med dem. De ska ha varit i Paris, använda eller inte.

Mötet äger rum i en stor konferensanläggning, i samband med en internationell konferens om mänskliga rättigheter. Melinda har precis hunnit checka in på det anspråkslösa hotellet en bit från centrum och ta en snabb dusch innan hon blir hämtad med taxi och körd till Palais des Congrés de Paris. Hon försöker insupa den franska huvudstaden genom fönstret men så många tankar trängs i hennes huvud att hon knappt märker vad hon ser. Till slut tornar ett enormt byggnadskomplex upp sig framför henne som en våg av sten, stål och glas och taxichauffören säger “Voilà, nous sommes arrivés.” Snart är både han och bilen borta och Melinda känner sig med ens som en liten flicka som har kommit bort.

Men hon tar sig samman och går in. I receptionen säger hon sitt namn och en konferensvärdinna i prydlig dräkt visar henne till ett rum på andra våningen. Värdinnan öppnar dörren och säger något på franska samtidigt som hon slår ut med handen, som för att bjuda Melinda att stiga in. Sedan stänger hon dörren bakom henne och är borta.

Rummet är tomt. Det finns stolar och bord men inga fönster. Det enda ljuset kommer från sobra lampor uppe i taket. Den ena kortsidan av rummet består av en mörk glasskiva. Melinda slår sig ner på en av stolarna och väntar. Då och då tittar hon på sin armbandsklocka för att försäkra sig om att hon inte har tagit fel på tiden.

Plötsligt hörs ett högt, skrapande ljud och Melinda hoppar till. Sedan kommer en röst som talar engelska med fransk brytning:
“Welcome Melinda. We are pleased to see you here. We regret that we are unable to meet face to face for this first interview.”

Det går inte att avgöra om det är en man eller en kvinna som talar. “First interview”? Ska det bli fler?

Bakom den mörka glasskivan sitter förmodligen ett antal människor som har samlats för att se henne och ställa frågor. Hon antar att en av dem är Marta men Martas röst är ingen av dem som hörs i högtalaren.

Detta kommer som en ovälkommen överraskning. Melinda är ingen kronprinsessa. I stället är det en upprepning av något hon aldrig har tyckt om: Anställningsintervjuer. Till och med nu, när hon trodde att hon blivit head-huntad. Som hon i hemlighet alltid har drömt om. Tänk att slippa berätta vad man är bra på, och i stället höra någon annan säga det. Och i stället för att försöka övertyga någon om allt man är kapabel till, ha råd att säga ”jag vet inte om jag är rätt person för det här”… och höra den andra argumentera för varför man är det.

Frågorna berör allt ifrån hur hon ser på världen och sin plats i den till hur hon skulle reagera och agera i olika hypotetiska situationer. Melinda förstår att de redan har alla fakta om henne. Nu handlar det bara om att försöka få ett grepp om hennes personlighet.
Hennes egen röst låter konstig och stel. Hon försökte tänka innan hon svarar och ibland blir tystnaden så lång att hon får en känsla av overklighet. ”Jag drömde att jag satt i ett tomt rum i en stor byggnad i Paris och svarade på frågor från röster i en högtalare”.

Hon slappnar av lite mer efter hand men kan inte komma ifrån besvikelsen av hur det efterlängtade mötet avlöper, så långt ifrån hennes förväntningar. Knuten i halsen vill inte riktigt lösas upp. Hon har i alla fall fått en sak klart för sig: Hennes inträde i organisationen är varken självklart eller slutgiltigt. Kanske har Marta överskattat sina möjligheter att fatta beslut för styrelsens räkning. Och var är mormor, “abuela”, nu? När Melinda som bäst skulle behöva henne?

Intervjun pågår i en och en halv timme. Det finns ett glas och en karaff med vatten på bordet och hon dricker nervöst för att försöka få ordning på sin torra hals. Efter 45 minuter blir det en paus och hon kan gå på toaletten ute i korridoren. Märkligt nog står konferensvärdinnan utanför dörren som om hon väntat på Melinda, och hon följer med Melinda till toaletten och sedan tillbaka till rummet. Är Melinda övervakad? Hon tittar extra noga på konferensvärdinnan, men hon ser normalt ointresserad ut och har konferensanläggningens emblem på sin dräktjacka.

Efter utfrågningen får Melinda åka hem till hotellrummet med en taxi som väntar utanför konferensbyggnaden. På en skylt vid instrumentbrädan ser hon chaufförens namn; Rashid Merad. Han berättar på engelska, med fransk brytning, att han redan vet adressen.
Efter en stund tar han till orda igen och hans blick möter hennes i backspegeln.

“Stannar ni länge i Paris?”
“Nej, jag åker imorgon.”
“Så synd, Paris i jultid är något alldeles extra. Har ni besökt Champs-Élysées? Det är fantastiskt vackert där nu, väldigt fint att se!”
“Tack, jag kanske går dit.”

Taxin är redan betald, vilket är en lättnad eftersom hon är osäker på hur det fungerar med dricks. Rashid ser vänligt på henne och nickar innan han vant backar ut ur den minimala parkeringsluckan som han hittat precis framför hotellets entré. Hon nickar tillbaka, plötsligt medveten om att det är den enda gången idag som hon känner att hon har fått kontakt med en annan människa. Med saknad ser hon efter taxin som svänger höger ut på den större gatan. Till och med en främmande taxichaufför i en främmande stad kan förmedla värme och ett ögonblicks gemenskap. Nu är hon alldeles ensam.

Sedan sitter hon på sängen i sitt hotellrum och ser ut genom fönstret och tänker att Marta antagligen hör av sig när som helst nu. Hon vill säkert ta med sitt barnbarn ut på restaurang. De kan diskutera hur intervjun gick och kanske prata framtidsplaner. Men telefonen ringer inte. På avstånd lyser Eiffeltornet mot kvällshimlen, som tonar in från djupblått till svart.

Plötsligt längtar hon hem. Till snöslasket i Sverige, till doftande granar och julstjärnor i fönstren. Till pepparkakor och lussekatter. Till sin trygga lägenhet där allt är begripligt och förnuftigt ordnat av henne själv, dess ägare. Där ensamheten känns som ett varmt täcke.

Melinda blir kvar på hotellrummet den kvällen. Hon ser på TV och dricker whisky från minibaren. Hon tycker inte om whisky men det får henne att känna sig som en karaktär i en film. Det är en film som inte blev som hon hade tänkt sig. Men det känns i alla fall bättre att föreställa sig att hon är en karaktär i en film som är vacker och vemodig – “Ensam i Paris” – än att bara vara vanliga Melinda som är ensam i Paris.

Hon kommer på sig själv med att önska att hon hade haft en cigarett att röka. Då skulle bilden ha varit fulländad. Men hon har aldrig rökt och har för den delen inte energi att gå och köpa cigaretter fast hon vet att det finns i receptionen. Lika lite som hon orkar gå och försöka få tag i något att äta. De små påsarna med chips och jordnötter får bli middag.

“Hur kan en kväll i Paris vara torftig? Vad är det för fel med mig? Varför går jag inte ut och blandar mig med människorna på gatorna, besöker en bar, tar mig till berömda platser som Champs-Élysées eller Quartier Latin? Börjar prata med någon? Hur ska jag kunna bli medlem i en organisation som la Puerta om jag inte ens vågar lämna hotellet? Och vill jag ens det … eller, vill DE ha MIG?”

På TV:n visas Sömnlös i Seattle. Hon har aldrig sett den och har vissa svårigheter med att förstå handlingen eftersom Tom Hanks och Meg Ryan talar franska. Liksom alla andra i filmen. Melinda har läst franska i skolan men detta är något helt annat.
Till slut somnar hon i den nersuttna fåtöljen. Hon vaknar till ljudet av stönanden, då Sömnlös i Seattle har tagit slut och övergått till porrfilm. Hon tittar en stund med sammandragna ögonbryn innan hon stänger av TV:n och ställer sig framför fönstret igen. Därute strålar Paris. Men vad hjälper det. Hon skulle inte ha varit gladare där. Hon skulle bara ha känt sig ännu mer ensam.

Lika bra att gå och lägga sig. Nästa morgon ska hon upp tidigt och ta en taxi till flygplatsen. Och miniflaskorna med whisky – och för den delen all annan alkohol – är slut, liksom jordnötterna.

Julen passerade utan att någon från La Puerta hörde av sig. Inte ens Marta, för att önska god jul. Melinda visste inte om hon egentligen hade förväntat sig det. Ibland kändes det fortfarande som om alltihop bara var ett dåligt skämt, eller något hon hade drömt. Hon var tillbaka på jobbet och ingen frågade var hon hade varit. Allt verkade vara som vanligt.

På julafton var det den vanliga drillen: Hälsa på farmor på sjukhemmet på dagen, sedan ut till mamma och pappa i Nacka och äta julmiddag men slippa stök med julklappar. De hade för länge sedan slutat med det.
Julmiddagen var för övrigt ett hopplock av familjemedlemmarnas favoritmat. Tidigare om åren hade man grälat om vad som egentligen ingick på ett svenskt julbord, men det hade slutat med att alla fick laga och ta med sig vad de ville. Numer var julskinkan helt försvunnen men citronfromage var ett måste liksom finsk kålrotslåda. Kålrotslådan var för övrigt ett av Marcelas bidrag. Det var oklart var hon hade fått idéen ifrån. Pappas bouillabaisse hade också lyckats smita in på julbordet i år, och den här gången var den bättre saltad.
Det gick fort att rapportera om besöket hos farmor. Hon hade inte känt igen Melinda utan trott att hon var en anställd, och krävt att få bättre städning och godare mat. Melinda berättade vem hon var men då blev farmor arg. ”Försök inte slingra dig! Jag vet väl hur mitt eget barnbarn ser ut! Och hon är ingen utlänning utan en söt liten flicka.” Melinda visste inte om hon skulle ta det som en komplimang att farmodern tog henne för personal, och utländsk dessutom.
De skrattade åt berättelsen, även pappa Erik. Kanske var det skönt för honom att hans mamma äntligen hade blivit någon man kunde skratta åt. Även om han gjorde det försiktigt, och liksom såg sig åt sidorna.

Melinda fick en känsla av att Marcela tittade konstigt på henne. Som om hon anade något. Men hur skulle hon ha kunnat det?
Å andra sidan, hur skulle hon INTE kunna se det som Melinda kände så starkt inom sig att det borde stråla milsvitt omkring: Att hon hade varit hos mormor i Argentina och sett platser där mamma växte upp och fått samma erbjudande som Marcela en gång fått, och avböjt.
Melinda försökte att undvika Marcelas blick. Det var som om de båda bar på varsin hemlighet, och samtidigt var en del av samma. En del av Martas hemlighet. Den vilade tung, nu även över Melinda. Kanske kände Marcela igen effekten av Marta och anade var Melinda hade varit på jobbresan, som hon själv påstod hade gått till Bolivia för att diskutera hur svenskt bistånd kunde utnyttjas mer effektivt. När Marcela frågade svarade hon att nu var det jullov. ”Jag vill inte prata jobb.”

Vid sjutiden på kvällen hörde Nic av sig på telefon och undrade om hon ville komma och fira jul med honom.
”Är du ensam?” frågade hon men hörde i samma stund det han strax sade.
”Jag är allt annat än ensam. Syrran är här och några i hennes gäng, en hel del barn, min kompis Jack… Kan du vara tomte? Barnen vill ha en tomte men mig skulle de känna igen. De andra också.”
”Jag har inga tomtekläder”, svarade hon och hoppades att saken därmed var ur världen.
”Jag har. Jag hänger dem på dörrhandtaget. Jag lägger julklapparna i en påse utanför dörren. Messa när du är på gång.”

Melinda skulle aldrig förstå vad som fått henne att klä ut sig till tomte. Med för korta byxor och skägg som fastnade i munnen. Det vita håret som var fastsatt i luvan hängde framför ögonen och hon måste hela tiden stryka undan det med sin vantklädda hand. Lovikkavantar var ett måste konstaterade Nic efter att ha granskat hennes långa, smala händer med stor turkosring och rödmålade naglar.
Men nu var hon det i alla fall. Jultomte. Och hon upptäckte att hon tyckte om det. Hon var bra! Hon var någon annan. En som talade norrländska – eller någon form av hemsnickrad variant – och som rörde sig långsamt och majestätiskt. De mörka ögonen riktades med intensiv närvaro mot varje barn som fick en julklapp. Och barnen – de var tysta! Kanske vettskrämda, slog det henne senare. Alla i rummet verkade fångade av Melindas närvaro och en stund kändes det som om hon hade en magisk kraft och kunde kontrollera andra människor.

När hon en stund senare kom tillbaka, som sig själv, var det samma oväsen igen som vanligt. Plus hav av skrynkliga julklappspapper på alla golv. Hon fick snart huvudvärk och när Vera, en i Linas gäng, sade att hon ville ”dra ut på stan” och undrade om någon ville följa med, sade Melinda plötsligt: ”Ja, varför inte.” Det var en bra anledning att lämna, och hon kunde ju ändra sig på vägen och åka hem i stället.
Vera hade en liten son som hette Viktor. Men det var inga problem. Han skulle stanna kvar hemma hos Nic med de andra.
”Vi har en klubb kan man säga”, flåsade Vera andfått när de i sista stund hann innanför dörrarna på tunnelbanevagnen. Den var nästan tom.
”’Rörelsen’. Vi är ett gäng ensamstående föräldrar som har kul ihop och hjälper varandra.”
”Rörelsen? Vad menas med det?”
”Tja… vet inte riktigt. Från början var det ett skämt. ’Rörelsen’, du vet… DEN rörelsen!” sade Vera glatt och förtydligade genom att jucka med höfterna. Melinda rynkade reflexmässigt pannan men Vera verkade inte märka det utan tog upp sin mobiltelefon ur handväskan.
”Så vad hade du tänkt dig?” frågade Melinda.
”Jag ska kolla vilka ställen som har öppet så här på julafton… Jo, men kolla! Cellis har öppet! Hurra!”
”Cellis?”
”C’est la Vie. Ett danshak.”

Den största behållningen den kvällen var att Melinda fick mer information om hur Rörelsen fungerade. Rörelsen var en löst sammansatt grupp vars medlemmar alla var ensamstående föräldrar på heltid. Genom att alla hjälpte varandra och delade det mesta blev det möjligt att göra saker som en på heltid ensamstående förälder annars skulle ha svårt med. Som att studera, resa bort på semestern, ha en kvällsaktivitet, dejta. På Veras beskrivning lät det rörigt men samtidigt förvånansvärt välfungerande. Men Melinda förstod inte förrän senare hur värdefull den informationen skulle bli.
Det hon just då fäste sig mest vid var berättelsen om Nics och Linas bakgrund. Vera var lyckligtvis inte jätteintresserad av att dansa, så Melinda blev bara några gånger sittande ensam pi soffan medan Vera lät det röda håret flyga och fara ute på dansgolvet. De drack kletiga julaftonsdrinkar och Melinda mådde illa.
Nics och Linas pappa hade varit alkoholist. Han var död sedan flera år. Han hade kört ihjäl sig.
”Självmord?” vågade Melinda fråga.
”Jag vet inte. Han var ju full så det var nog en olycka. Jävla tur att han inte fick med sig fler, kan man ju tycka, även om det så klart är tragiskt… eller, jag menar, Lina brukar ju säga att det var lika bra. Hon var så förbannad på deras morsa, som lät allt det där hålla på. Men sedan ramlade hon ju själv dit.”
”Hurdå? Blev Lina alkoholist?”
”Nej, men hon blev ihop med Jimmy. Han knarkar. Och är kriminell. Det är ungarnas pappa. Han sitter i fängelse nu förresten. Har suttit i typ två år.”
”Oj!” utbrast Melinda ofrivilligt. ”Jag visste inget om allt det här. Nic har aldrig berättat nåt sådant.”
”Nej, de brukar inte göra det… Men i Rörelsen vet vi allt om varandra. Och Nic är liksom en del av den, även fast han inte har några barn. Visst är han gullig!”
”Ja… visst är han.”
”Men han är inte min typ. Annars kanske… Jag gillar killar med muskler. Som han där borta! Tror du att jag har nån chans?”
Melinda var osäker på om Vera menade allvar. Men hon svarade ändå ”pröva, vettja” och såg Vera stolpa iväg och börja prata med en man i slitna jeans och åtsittande T-shirt.
Hur det gick sedan fick hon inte veta eftersom hon plötsligt drabbades av en het längtan till sitt lugna hem och sköna säng. Illamåendet och tröttheten höll på att golva henne nästan bokstavligt. Hon hittade sin garderobsbricka i handväskan, fick sin kappa och kom ut på gatan där hon tacksamt andades in den friska nattluften. En taxi stannade lägligt framför henne och två unga kvinnor i kort kjol och liten jacka över de tunna linnena klev skrattande ur bilen och in på klubben. Melinda var hemma efter 20 minuter.
Hon sov i 12 timmar utan att minnas några drömmar efteråt.

När Melinda vaknat ställde hon sig i duschen och höjde successivt temperaturen tills rummet låg i dimma och kroppens konturer tycktes lösas upp. Hon tvättade omsorgsfullt kropp och hår och duschade sedan lika länge till, innan hon inlindad i handdukar gick ut i köket för att koka kaffe och pressa apelsinjuice.
På köksbordet låg telefonen och blinkade. Någon hade ringt. Tre gånger. Men det stod inget nummer på displayen.
Medan Melinda fortfarande stod och stirrade på telefonen ringde den igen. Hon brukade inte svara vid okänt nummer.
Nu lyfte hon telefonen och släppte fram samtalet.
”Melinda…”
Det var en röst som Melinda kände igen.
”Hola nieta! Nu kör vi. Bienvenido, finalmente!”
Marta skrattade med hes och mörk röst. Och Melinda kände att om mormor hade varit här, så skulle hon ha omfamnat Melinda och tryckt hennes seniga kropp mot sin egen lilla, tunna. Och Melinda skulle överväldigas av doften av ros och aprikos.
Äntligen. Finalmente. Bienvenido.

Sedan gick det fort.
Melinda sade upp sig på jobbet och slapp de tre månadernas uppsägningstid. Chefen var samarbetsvilligare än någonsin – nästintill inställsam. Hon önskade att de skulle ha fått behålla Melinda hos sig längre, för att få se vad hon skulle kunna åstadkomma på sikt, ”men vi får vara glada för att ha haft dig här så länge”. På avtackningen höll chefen tal om hur Melinda alltid hade varit plikttrogen och lojal mot organisationen och dess ideal. ”Du är en person som har fötterna stadigt på marken och inte flyger iväg i drömmerier. Drömmare är viktiga, men minst lika viktig är den som orkar hålla kvar vid planerna så att drömmarna kan förverkligas.”
Melinda häpnade. Visserligen hade chefen alltid berömt hennes noggrannhet, men hon hade ofta fått känslan av att det någonstans fanns en önskan om att hon skulle vara mindre noggrann och mer drömmande. Hon misstänkte att personer från La Puerta hade varit i farten igen, och berättat någon rövarhistoria. Hon undrade vad de hade sagt men trodde inte att någon tänkte berätta det för henne.
Kollegerna samlades i den stora hallen som gick under namnet Savannen, och åt smörgåstårta och drack kaffe. De var nyfikna på vad hon skulle jobba med i fortsättningen och varför hon måste sluta så snabbt. Det gick rykten om att hennes nya arbetsgivare hade köpt ut henne. Det skulle röra sig om en global organisation och Melinda Cederlöv var tydligen en nyckelperson.
Melinda fann sig omgiven av personer som tidigare inte hade visat särskilt stort intresse för henne. Särskilt de som ibland hade tyckt att hon”förstörde stämningen” när hon ifrågasatte planering, resultat och utvärdering verkade vara väldigt engagerade. De ställde frågor om det nya jobbet och hon berättade, som hon blivit instruerad, att den globala miljöorganisationen Redondo skulle öppna ett kontor i Stockholm och hade erbjudit henne jobb där. När de undrade varför hon hellre ville jobba med miljö än med bistånd svarade hon något om att det var trevligt med omväxling och att hon ville lära sig nya saker.
Några personer skulle hon komma att sakna. Bobby, som ofta hade hjälpt henne när viktiga men otympliga datasystem för uppföljning och kontroll krånglade. Alltid lika tålmodig och vänlig, och ibland i behov av att få prata om sin familjesituation – frun var allvarligt sjuk och de hade tre barn att ta hand om. Och den jordnära Eva-Lena, som jobbade på personalavdelningen och liksom Melinda ibland fnös åt kolleger som tycktes vara mer intresserade av att odla en självbild som ”goda humanister” än av att säkerställa att saker verkligen fungerade som det var tänkt. Och till sist Amir, som med oförbätterligt gott humör hejade på kollegerna i sina respektive arbetsuppgifter och samtidigt hann med sina egna. Han var som balsam på allas sår, och när han var borta från jobbet blev stämningen mer irriterad och småaktig. Men sällan hörde hon någon formulera det viktiga han uträttade på arbetsplatsen, eller tacka honom för det. Det hade hon inte gjort själv heller.
Kollegerna hade samlat pengar och köpt en korg med delikatesser åt henne. Lite kände de henne tydligen, tänkte hon och försökte diskret undersöka korgens innehåll medan människor kom fram för att samtala och kramas. Hon underkastade sig tålmodigt alla vänskapsbetygelser och log så vänligt hon kunde.

Vid fikat pratade Melinda med Amir, Eva-Lena och Bobby om att hålla kontakten. Faktiskt menade hon det. Samtidigt var hon säker på att det inte skulle bli så. Känslan av saknad efter människor som hon tyckte om, kämpade mot lättnaden över att få lämna allt detta bakom sig. De var kvar. Hon skulle gå vidare.
När hon för sista gången gick ut genom porten i det stora glashuset, där hon bara den första tiden hade känt sig som en drivhusblomma, var det med händerna fulla av kassar med extrakläder, skor, böcker, pärmar och en delikatesskorg. Pärmarna hade hon övervägt att slänga på plats men behöll dem med en vag tanke om att där kanske fanns något hon kunde ha nytta av i framtiden.

Hon såg sig inte om när hon lämnat byggnaden.

Några dagar senare steg Melinda in på sin nya arbetsplats. Kontoret låg i Kista, på tjugoförsta våningen, med milsvid utsikt över gröna områden med skog och höghusområden instuckna här och var. Hon hade klätt sig i mörkgrå dräkt och pumps och sminkat sig mer än vanligt, med foundation, rouge och puder. Håret kring ansiktet hade hon fäst med ett glittrande spänne bak på huvudet, trots att det fick henne att känna sig naken. Men också vuxnare.
I hissen fick hon syn på sitt sammanbitna ansikte och insåg att hon hade för lite kunskap om vad hon egentligen gav sig in på. När hissdörrarna slöt sig bakom henne med en dämpad suck befann hon sig i en reception som strålade av vitt, grått och krom och luktade målarfärg. Bakom disken satt en ung kvinna med svartfärgat, kort hår som presenterade sig som Maureen Simpson. Melinda kände inte igen henne men Maureen tycktes veta vem hon var, och skakade ivrigt hand. Hon talade engelska med en genuint brittisk dialekt.
”Välkommen Melinda! Du kan hänga din kappa därborta. Jag heter Maureen och är receptionist. Jag ska visa dig runt. Chris kommer strax.”
”Chris?”
”Chris Calloway. Din sekreterare.”
”Ska jag få en sekreterare?”
”Ha ha! Självklart. Jag ska visa dig ditt rum. Eller vill du först ha en kopp kaffe?”
”Nej, jag ser mig gärna omkring…”

Melinda var glad att hon klätt upp sig. Det gjorde det lättare att passa in i den nya, glänsande miljön som Maureen introducerade henne i. Men känslan av att inte känna igen sig själv gav henne för ett ögonblick svindel. Självbilden hade inte hunnit med under de senaste turbulenta månaderna. Att hon, Melinda, klev omkring här som någon sorts chef och skulle verka världsvan, var lika absurt som att pappa Erik skulle börja dansa folkdans och klä sig i folkdräkt med knätofs.
Men så kom hon på att hon kunde låtsas att hon spelade huvudrollen i en film. Att det stod kamerafolk och ljudtekniker omkring henne, och sminköser, redo att rusa fram och pudra hennes ansikte vid behov. Hon kunde nästan föreställa sig filmmusiken också. Stråkar och en sordinerad trumpet. Det var en vältajmad utveckling av den strategi hon hade börjat utforska i Paris, och nu hade ännu större behov av.
Det hjälpte. Hon andades lugnare och tog på sig en ny min; minen hos den som träder in på sitt kontor på tjugoförsta våningen och tar det i besittning.

När Maureen till slut visade in Melinda i hennes rum, var Melinda glad att hon åtminstone hjälpligt hade landat i rollen som kontorsdrottning. Ändå höll hon på att tappa andan. Två angränsande väggar bestod nästan helt av glas från golv till tak. Det kändes som om utsikten överföll henne och hon backade instinktivt tillbaka mot dörren där hon stod kvar en stund för att ta in rummet i sin helhet. Golvet var lagt med skinande parkett, ett höj- och sänkbart skrivbord med en tillhörande kontorsstol som såg ut att behöva en tjock användarmanual tronade längs den ena fönsterväggen och ett större konferensbord med stolar tryckte sig mot den andra väggen. På skrivbordet fanns, förutom blyertspennor, bläckpennor, kollegieblock och ett tangentbord med tillhörande datorskärm, en telefon med så många extra knappar att Melinda undrade vilken högskoleutbildning man måste gå för att kunna använda alla dess funktioner. Där fanns också glas och en karaff med vatten.
“Jaha, det här är ditt kontor”, sade Maureen och slog ut med handen.
“Gör dig hemmastadd, vet jag. Chris kommer strax, vi kan mötas i receptionen om tio minuter.”
När Melinda blev ensam tittade hon först på utsikten och försökte vänja sig vid känslan av utsatthet som bristen på väggar skapade. Därefter slog hon sig ner i den avancerade kontorsstolen och prövade att lägga fötterna på skrivbordet, varpå stolen rullade iväg och fötterna damp i golvet med en smäll. Hon tittade sig omkring som för att se om någon hade sett det. Ingen annan än hon var i rummet men hon skulle inte bli förvånad om La Puerta hade satt upp dolda kameror för att i hemlighet övervaka hennes aktiviteter. Hon ruskade av sig känslan och hällde upp ett glas vatten ur karaffen som stod på skrivbordet. Sedan tittade hon på klockan och insåg att det var dags att träffa sekreteraren – Chris.
Hon ångrade att hon inte hade tackat ja till kaffet.

Chris Calloway såg mer ut som en chef än en sekreterare. Hon måste komma ihåg att sträcka på sig i stället för att ducka inför hans otvungna pondus. Han hade en gång varit militär och brittisk agent. Officiellt hade han gått från att vara ”hök” till att bli ”duva” och börjat engagera sig i klimatfrågor. Han hade till och med skrivit en bok om det och därigenom blivit en känd miljöprofil. Det var oklart om La Puerta hade rekryterat honom redan när han var brittisk agent, eller om han fortfarande tjänstgjorde för den brittiska regeringen.

Allt det här hade Maureen berättat under rundvandringen på Redondos kontor, som än så länge ekade tomt i brist på människor. Om sig själv berättade hon att hon var uppvuxen inom organisationen eftersom båda hennes föräldrar arbetade där. Men som alla inom La Puerta hade hon ett annat arbete officiellt, som täckmantel för det verkliga syftet.

Melinda tyckte sig vagt känna igen de skarpskurna dragen och det stubbade håret på Chris’ välformade skalle. Kanske hade hon sett hans bild fladdra förbi i medierna, eller under någon av utbildningarna med La Puerta. Han var ledigt klädd i kakibyxor med lårfickor och en svart T-shirt under en välskuren fleecetröja. Hon lade märke till att han bar ett smalt svart armband med tennbroderier av samisk modell på vänster handled.
Det kändes som om hans isblå ögon såg rakt igenom henne och ut på andra sidan när han sträckte fram handen för att hälsa. Om han märkte att hennes blick fastnade i hans så visade han det inte. I stället frågade han om hon ville “fika” (han talade engelska för övrigt) och när hon ivrigt nickade, som löst ur förtrollningen, pekade han bort mot ett av rummen som Maureen visat henne under rundvandringen för en stund sedan. Det var ett personalrum med kaffeautomat, kylskåp, diskbänk, stolar och små bord. Fönstren var mindre än på Melindas kontor men utsikten var lika storslagen.
Chris hämtade en papperspåse från kylen och satte sig vid ett av borden samtidigt som han tecknade åt Melinda att gå och ta sig en kopp kaffe. Det fanns ingen kaffebryggare utan bara denna stora glänsande maskin med en skärm som visade olika sorters kaffevarianter. Men hur skulle man få kaffet att komma ut ur maskinen? Hon sneglade bort mot Chris för att se om han var på väg till hennes undsättning, men han satt kvar vid bordet och hällde i stället upp kaffe från en termos som han tydligen haft gömd någonstans. Hon stirrade på skärmen och sedan på resten av maskinen. Det måste väl finnas knappar någonstans? Eller var de osynliga?
Av misstag kom hon åt skärmen och plötsligt började det rinna brunbeige vätska ur kranen. Misstroget stirrade hon på strålen innan hon vaknade till och greppade en mugg som hon ställde under kranen. Precis då slutade det att rinna. I koppen fanns en bottenskyla av något som inte liknade kaffe men Melinda kände att hon fick lov att undersöka kaffemaskinen vid ett annat tillfälle. Hon sneglade åter bort mot sin sekreterare – herregud så ovant det ordet kändes – för att se om han iakttog hennes misslyckade försök att handskas med maskinen. Men lämpligt nog tittade han i sin mobiltelefon.
Melinda hällde ut den bruna sörjan i vasken och gick och satte sig vid bordet. Chris hade plockat fram smörgåsar med ost, skinka, tomater och paprika ur påsen och lagt dem på ett fat. Som om det var alldeles självklart frågade han Melinda om hon ville ha en mugg av hans varma termoskaffe och hon svarade tacksamt ja.
Han höjde muggen mot henne och sade “skål” med nästan perfekt uttal och hon svarade på samma sätt.
“Hur känns det?”
“Jag vet inte” svarade Melinda uppriktigt.”Jag vet inte vad det är jag kommer att göra. Eller med vilka personer. För det kommer väl att vara fler än vi tre här?”
“Oh yes. Vi ska rekrytera. I dag kommer jag att gå igenom en del saker med dig men imorgon sätter vi igång på allvar. Vi har mycket att göra. Nu är det på riktigt. Välkommen ombord, chief!”

Resten av den dagen, och veckan, ägnade Chris åt att introducera Melinda i hennes nya arbete.
Hon hade huvudsakligen tre uppdrag: Att officiellt bygga upp miljö- och klimatorganisationen Redondos svenska huvudkontor, att fortsätta att utbilda sig för La Puertas räkning och att samtidigt knyta kontakter med grenar av La Puertas verksamhet i olika delar av världen.
För att få allt detta att gå ihop skulle hon få Chris’ hjälp med att hantera kalender och kontakter. Han skulle samordna arbetet med Redondo och La Puerta så att hon kunde utföra alla sina uppdrag utan att bli utmattad eller väcka misstankar om sin verkliga arbetsgivares existens. Allt skulle flätas samman till en tät väv. Väven illustrerades av en världskarta där Chris presenterade en i sänder av de tre dimensionerna. Bit för bit visades lager för lager av officiella kontor, noder, hemliga celler, dolda och öppna samarbeten mellan organisationer, stater och företag, platser där man identifierat särskilda sårbarheter gällande klimat och miljö, exploatering av arbetskraft, växande ekonomiska klyftor och hot mot demokrati och mänskliga rättigheter.

Melinda hade anat det men innan hon vågade fråga berättade Chris att det fanns tio olika grader inom La Puerta vilka var och en representerade en viss nivå och den mängd information man hade tillgång till där. Endast ett trettiotal personer i världen tillhörde den tionde graden. Av dem satt tretton stycken i styrelsen. Hon undrade hur gammal hon skulle hinna bli innan hon själv nådde den tionde graden.
Chris och Maureen befann sig på den åttonde nivån. De var väl införstådda med Redondos funktion som täckmantel och hade varit med och byggt upp filialer i andra delar av världen. När organisationerna var etablerade och fungerade självständigt gick Chris och Maureen vidare och befann sig nu i Sverige för att skapa en knutpunkt i Skandinavien. Planer fanns på att utvidga även i Norge och Finland.
Redondos officiella syfte var att samarbeta med miljöorganisationer i hela världen, samla in pengar och finansiera forskning samt sprida dess resultat och iscensätta kampanjer för att öka människors miljömedvetande, berättade Chris.
Det sista var ett viktigt men ganska fruktlöst arbete. De som påverkades och ändrade sina beteenden genom utbildning och information var oftast de som redan brydde sig. Människorna bakom de största miljöhoten hade vattentäta skott mellan sina världar och den som Redondo vistades i.
Melinda skulle officiellt vara chef för den svenska grenen av Redondo. Men eftersom hennes roll var en täckmantel så skulle man rekrytera personer som skötte allt som hade med Redondos arbete att göra medan Melinda själv utbildades vidare för La Puertas räkning. Självfallet måste hon ändå vara tillräckligt kunnig i miljö- och klimatfrågor för att verka vederhäftig i sammanhang där hon skulle representera organisationen. Så i hennes utbildning skulle det ingå delar av detta, förutom språk, nationalekonomi, internationella relationer och fördjupad utbildning om La Puertas verksamhet och metoder.

Chris fick det att låta enkelt. Men när hon senare tittade i sin elektroniska kalender (hon hade föredragit en fysisk men av säkerhetsskäl måste den vara digital och kräva lösenord) drog hon efter andan. Den var i princip fullbokad för resten av året. Ingen människa skulle kunna hinna med allt detta på 40 timmar i veckan.
Ett ögonblick tänkte hon med saknad tillbaka på tillvaron hon lämnat. Även om den hade känts tom och meningslös, så fanns det utrymmen för improvisation och att göra ”ingenting”.
Å andra sidan hade hon aldrig improviserat. Och om hon hade gjort ”ingenting” så var det snarare på grund av brist än av lust.

En kväll i maj sitter Melinda med sin mormor på en restaurang i Milano. Klockan är tio på kvällen och Melinda måste kämpa för att hålla gäspningarna nere.
De har varit på styrelsemöte och efteråt brukar Marta bjuda Melinda på restaurang.
Just den här är känd för att vara lyxig, elegant och gammal. I flera avseenden. Den ligger vid ett litet stenlagt torg där det finns fler parkerade scooters än människor. Dagen har varit strålande vacker och på vägen dit har de passerat några uteserveringar. Människor sitter i klungor på trottoaren och dricker vin och andas in avgaser och Melinda har längtansfullt tittat dit. Men abuela är stamgäst på Boeucc, och det var hit de gick.
Marta är klädd i elegant skuren, senapsfärgad byxdräkt och en krämfärgad sidenblus. Hon bär läppstift och mascara och lite färg på ögonlocken. På fötterna har hon pumps med några centimeters klack. Hon bär en guldkedja med en medaljong kring halsen och pärlor skimrar i örsnibbarna.
Som Melinda har insett med tiden så är Marta en kvinna hemma hos sig, på vingården, och en annan när hon är ute och representerar. Detta är det officiella uppdraget på hennes många resor: Att representera vingården, delta i konferenser och nätverka med nuvarande och potentiella kunder i vinbranschen.
Vita linnedukar, tunga gardiner kring höga fönster och kristallkronor i murade takvalv ramar in Martas drottninglika gestalt. De serveras av allvarliga herrar i vit skjorta och mörk kostym. Melinda rör sig försiktigt, som om hon är rädd att åstadkomma ett avbrott i den högdragna stillheten. Mardrömmen skulle vara att sätta i halsen och få ett hostanfall. Kanske frusta ut gult pilaffris eller rött vin på den vita duken.

Paris, Milano och London är några av platserna där styrelsen brukar sammanträda. Buenos Aires mer sällan, och ännu mer sällan Mendoza. Där kan delar av styrelsen sammanträffa för att förbereda vissa frågor, men det sker i så fall i staden. På vingården bor Marta och leder arbetet men hon vill inte dra uppmärksamhet dit för något annat än just vinet.
Martas officiella ärende i Milano är en veckolång konferens med IFOAM, en organisation som arbetar för ökad ekologisk odling i världen. Hon har också passat på att luncha med ett par potentiella uppköpare, och under två av kvällarna har hon bevistat styrelsemöten med La Puerta.
Melinda är imponerad av hennes kapacitet. Trots långa dagar och kvällar sitter hon här och ser avspänd, sval och lugn ut.
Melinda deltar också hon på IFOAM-konferensen eftersom den har koppling till Redondo. Hon för sin del känner sig trött och splittrad av alla föredrag, stora salar och mängder av människor som flödar åt alla håll. Hon har också haft inbokade möten med kolleger från Redondo i andra delar av världen, varav några känt till större delar av nätverket de ingår i och andra mindre.
Efter nästan 5 månader på Redondo börjar Melinda bättre förstå “väven” som Chris presenterat för henne den första veckan på jobbet; hur La Puertas verksamhet sker i olika lager där det djupaste lagret består av människor som känner till hela väven och det översta, ytan, av personer som endast känner till funktionen hos sin arbetsplats.
Redondo finns i London, Singapore, Washington, Berlin, Kapstaden, Delhi, Sao Paulo, Nairobi, Paris och nu också i Stockholm. Några av hennes kollegor har arbetat i organisationen i flera år. Melinda är osäker på hur fritt hon kan prata med dem så för närvarande håller hon sig till rena miljöfrågor. Även om hon har studerat vilka nivåer i La Puerta de olika medarbetarna på Redondo befinner sig på, så tar hon hellre det säkra före det osäkra. Dessutom är det svårt att komma ihåg alla detaljer i informationen hon har tagit del av om La Puerta. Hon har dessutom pluggat italienska, spanska och franska (spanskan visar sig vara lätt och italienskan ligger nära spanskan) samt nationelekonomi och internationella relationer.
Melinda har också delgivits information om dem som Marta kallades “los villanos”. Alltså den väv som omfattar verksamheter vars främsta syfte är att generera ekonomisk vinst. Även denna väv består av olika nivåer där personerna har olika mycket kunskap om resten av väven. Den största skillnaden mellan de olika “vävarna”, förutom deras syfte, är kanske att i den värld som har som mål att generera ekonomisk vinst finns inga personer som känner till hela strukturen. Nya kartor har visat sambanden mellan investmenbanker, riskkapitalbolag, hedgefonder, råvaror, energi, politik, juridik och lobbying. Här finns också revisionsfirmor, konsultfirmor, PR-företag och filantropiska stiftelser. La Puerta är inte de enda som driver verksamheter för att dölja sitt verkliga syfte.

Sedan starten på Redondo hade Melinda fått delta på fyra styrelsemöten. Men bara under en eller högst två timmar. Hon hade lärt sig namn och utseende på alla 13 styrelsemedlemmar och kände sig mer hemma nu än i början. Känslan av att inte alla i styrelsen var lika glada åt att ha henne där, hade inte helt försvunnit än. Men hon fick efter hand mer information tillsänd sig före mötena, och mer utrymme att uttala sig i olika frågor.

Marta hade i samband med styrelsemötena haft några träffar med henne på tu man hand och kompletterat Chris Calloways sakliga information med sin mer ideologiska. Även nu, efter en måltid bestående av hummersallad, scampi med pilaffris och kastanjeglass med zabaione, flödade hennes tankar om världen. Som för henne var La Puertas tankar om världen.
La Puerta ansåg att välgörenhet legitimerar system som utnyttjar människor för vinnings skull. Välgöraren försöker inte ändra systemet, utan endast kompensera för dess brister. Inte sällan tillsammans med krav på hur mottagaren ska bete sig i gengäld. Och genom att välgörenhet finns så kan folk tänka ”men det är inte så dåligt ändå, det finns ju goda människor som hjälper till”, och vända bort ansiktet från det djupt orättfärdiga som pågår i världen. Det som abuela kallade ”el Diablo”. Hon och hennes medarbetare hade utvecklat ett känsligt väderkorn för denna Djävul. De var fast beslutna att nosa upp och bekriga den, var i världen den än visade sig.

Förvisso blev det allt svårare. Det verkade som om Djävulen rekryterade allt fler till sina arméer. La Puerta, hur mycket de än växte, hade svårt att hänga med. Knarkkarteller, traffickingligor, globala företag som utnyttjade arbetskraft eller slavarbetare och exploaterade naturtillgångar utan hänsyn till människor och miljö. Banker, läkemedelsföretag, livsmedelsindustrin, jordbruk och porrindustrin. Över allt där pengar fanns, fanns skurkarna.
Men förutom skurkarna – los villanos – som var lätta att se, så fanns Djävulens inflytande också i miljöer där det inte var lika uppenbart vem som stod bakom. Där ”de goda” skulle samlas för att kämpa mot det onda. Och dessa förklädda villanos var de som kunde tillfoga mest skada. ”Det handlar om moral”, förklarade abuela. ”Om de som ska vara förebilder och räddare i nöden sviker, så ger människor upp. Uppgivna människor är det farligaste som finns. De blir ett lätt byte för el Diablo.”

La Puerta arbetade främst på två fronter: En där man rekryterade och stegvis utbildade och inlemmade nya medlemmar, och en där man identifierade skurkar och på olika sätt försökte hindra dem i deras framfart. Det kunde vara att få dem fällda för brott, förstöra deras ekonomi eller avslöja komprometterande information som skulle göra dem obekväma för sin omgivning. La Puerta avlönade infiltratörer, informatörer, jurister, journalister och andra nyckelpersoner som kunde sättas in som murbräckor mot skurkarnas till synes kompakta murar.

Om detta hade Melinda fått mer djupgående information under våren. Hon bedrev studier i både teori och praktik, strategier och metodik. Det gällde till exempel konsten att via nätverk få åtkomst till dold information och dela den med allmänheten på sätt som inte skulle rikta ljuset mot dem som informerat.
Det senare var svårt. Det var en av de första sakerna som fick Melinda att känna tveksamhet inför La Puertas arbetssätt. Gick det verkligen inte att mer konsekvent skydda t ex informatörerna? Det var vanligt att de måste anta skyddad identitet. Vid ett tillfälle hittades en av dem på en tågräls där ett tåg just hade passerat. Läkarna fann stora mängder sömnmedel i kroppen vid obduktionen, men det uteslöt ändå inte självmord, resonerade polisen och lade ner fallet. ”Integrerade journalister” (d v s planterade av La Puerta och mer eller mindre medvetna om sin funktion) försökte skriva om det som ett ouppklarat fall, men de blev hindrade av tidningsledningen. Marta beskrev det som ett typiskt exempel på hur el Diablo genom oheliga allianser förgrenade sig i samhället och spred sitt gift. Allt för att öka sin makt och sina rikedomar.

Sommaren kom och medan stora delar av Sverige tog sommarledigt eller gick på sparlåga, arbetade Melinda hårdare än någonsin. Av någon anledning nämndes aldrig ordet “semester” på Redondo och det var inget hon själv reflekterade över. Snarare än att ta ledigt längtade hon efter att tränga in allt djupare i världens tillstånd, i “skurkarnas” strategier och la Puertas försök att ligga jämsides eller helst före. Maureen skötte omvärldskontakter och Chris Calloway organiserade Melindas schema som snart flöt som en ringlande flod genom hennes liv — ibland med grönskande landskap längs stränderna, andra gånger med höga klippor som tornade upp sig och skymde solen. Men floden stod aldrig stilla och Melinda njöt av att äntligen känna att hon levde på riktigt, med mål och mening som drog henne framåt. Det kändes som om hon hade sovit tidigare, eller varit fast i en grå, oföränderlig mardröm där allt bara upprepade sig.

Melinda var särskilt intresserad av motivation. Vad fick människor att göra de val som de gjorde? Hon diskuterade detta med Marta i samband med nästa styrelsemöte, som ägde rum i Paris. Hon mindes första gången hon besökte staden, för att bli granskad av styrelsen som var dold och frågade ut henne medan hon satt ensam och utsatt i ett tomt rum. Det hade varit obehagligt men hon klarade testet. Sedan satt hon ensam på hotellrummet och tömde minibaren i stället för att ge sig ut i den berömda stadens glittrande julstämning.

Nu var allt annorlunda, även om hon inte kunde kunde glömma känslan av främlingskap och utsatthet som hon upplevt första gången. Hon var själv en del av styrelsen och efter mötet gjorde Marta nästan alltid det som Melinda önskade att hon skulle ha gjort den första gången i Paris: Tog ut henne på restaurang och bjöd på middag. Dock var det alltid ”fina” restauranger, vilket i Melindas tycke betydde stela och tråkiga. Hon längtade efter att smita in på de små, stimmiga serveringarna där människor pratade högt, skrattade och ibland grälade. Där livet fanns.
Diskussionen om motivation började med att Melinda nämnde reklam som ett sätt att nå människor. Det var ju så som el Diablo nådde dem och förgiftade deras sinnen, enligt abuela. Melinda talade nu spanska med sin mormor men fyllde vid behov på med engelska ord och uttryck.

”Okey, höll Melinda med. ”Skurkarna skapar behov för att tjäna pengar. De påverkar tidsandan och får oss att tro att vi behöver saker som vi inte behöver. Men om vi också använder reklam? Fast på ett annat sätt?”
”Vad skulle det vara för sätt?”
”Om vi riktar oss mot människors verkliga behov, mot det som egentligen är viktigt … viktigare än att köpa saker eller se bra ut … alla människor längtar väl egentligen efter en djupare mening?”
”Det tror jag inte, nieta. Ursäkta en cyniker men livet har lärt mig att människor vill två saker: De vill ha det bekvämt och de vill bedöva sig. Lathet och rädsla styr människor. Därför följer de minsta motståndets lag, och det är det som el Diablo drar fördel av.”

Men Melinda hade skissat på en plan som hon nu presenterade för Marta. Den gick ut på att väcka människors nyfikenhet så att de skulle börja tänka själva, i stället för att ständigt och räddhågat följa strömmen. Och hon ville starta och ansvara för ett eget projekt inom la Puerta, där hon själv skulle rekrytera deltagarna. Hon berättade om planen för Marta, som dock såg tvivlande ut. Till slut gav hon ändå med sig, på villkor att styrelsen skulle godkänna planen först.

”Jag förstår. Återkom med en detaljerad projektplan. Du behöver öva på att skapa och genomföra projekt, på egen hand. Jag kommer inte att finnas i evighet. Och när jag inte längre finns är det viktigt att du har en trygg plattform där du kan stå på egna ben, så att inte…”
”Så att inte…?”
”Så att du kan leda la Puerta med fast hand. Enorma tillgångar behöver förvaltas. Så att de lever och växer. Och det kräver ett gott ledarskap.”
”Jag gör allt vad jag kan för att lära mig…”
”Ja, du studerar flitigt. Men överskatta inte studier, chica. Till slut är det bara en sak som gäller. Handling nieta, handling!”

Det var Nics syster Lina som först hade fått Melinda att börja fundera över begreppet ”ifrågasätta”.
Visst var det irriterande att hon alltid, på sitt sura sätt, måste invända och ta udden av allt som människor yttrade.
Men ibland hade hon faktiskt en poäng. Ofta tänkte Melinda att ”los villanos” inte skulle ha en chans mot Lina.
Skulle det vara möjligt att paketera och sprida hennes klarsynthet?
Som när en av medlemmarna i Rörelsen hade börjat ”gå på diet” och åt fiberflingor med fettfri yoghurt till frukost. ”Åh vad härligt att börja med nya vanor. Jag känner hur kilona bara rasar. Lina, får jag låna din röda klänning? När jag kommer i den?”
”Vad är det där för skit som du äter?”
”Men det är ju fiberflingor. Kolla, de är bruna! Du fattar! Och fettfri yoghurt!”
”De är ju fulla med socker. Läser du aldrig innehållsdeklarationen? Kolla här! 14 gram socker per hundra gram. Det är ju som att dricka cola. Och flingorna… kolla, 21 gram socker. Lycka till. Men visst, du får gärna låna klänningen. När du kommer i den.”

På samma sätt kunde hon ifrågasätta reklamerbjudanden och extrapriser. ”Jaha, men vilket är KILOPRISET? Det är ju olika storlek på förpackningarna. Det är inte säkert att den lilla är billigare än den stora. Du måste ju räkna på kilopriset för att kunna jämföra.” Ordet ”idiot” sades inte rent ut men lyste som en neonskylt mellan raderna.

Detta gjorde henne tidvis något isolerad i vänkretsen. De andra förstod – ibland – att det inte var Lina man skulle gå till om man ville få stöd i sitt jubel. När de glömde det kunde man höra ett högljutt ”Men ååååh! Glädjedödare! Lina, du är så SJUKT negg!”
Men Melinda måste motvilligt medge att Lina var smart. Hon var bra på analys och på att genomskåda det vagt formulerade, och dessutom var hon blixtsnabb på huvudräkning.

Melinda tog mod till sig en kväll och frågade henne. Hon hade följt med Nic till Linas slitna trea ute i Rågsved för att hålla honom sällskap när han passade Sirius och Vega. Trots att det tog tid att få dem i säng, och sedan ännu längre tid innan Lina kom hem, så väntade hon tålmodigt.
Det var bara ett par veckor kvar innan projektförslaget till Abuela skulle vara klart.
Hon hade sökt information om tänkande, analyser och ifrågasättande kors och tvärs över Nätet och i gamla kursböcker, men inte funnit någon röd tråd som kunde utgöra ett tillräckligt bra underlag.

Medan de väntade såg de en film som Nic lovade skulle vara bra. Han suckade hörbart med jämna mellanrum och tittade förväntansfullt på Melinda, som kände sig allt mer obekväm. Uppenbarligen skulle man bli imponerad. Eller rörd, eller kanske helt sänkt. Hon visste inte. Hon förstod inte ens vad filmen handlade om.
Klockan kvart i 12 på natten kom Lina hem. Hon såg ovanligt glad ut, till och med när hon fick syn på Melinda. Så kvällen måste ha varit bra.

”Jaha? Och här sitter du. Uppe sent i kväll?”
”Ja, jag tänkte… jag skulle vilja fråga dig om några saker.”
”Oj då.”
”Nej, bara… jag har fått i uppgift att skriva ihop en grej om kritiskt tänkande. Ifrågasättande. Hur man kan få folk att ifrågasätta mer och göra bättre val. Och eftersom du verkar vara bra på det så ville jag höra om du har några särskilda strategier.”

För en gångs skull såg Lina ställd ut. Det var oklart om det berodde på att Melinda av alla ville veta något från henne, eller om hon trodde att frågan var ironiskt menad. Men när Melinda inte sade något mer svarade hon:

”Okey. Jag sätter på te, vill du ha? Var är Nic?”
”Han har somnat framför TV:n. Ja tack.”
”Okey. Vi kan väl sitta här i köket. Gick det bra med ungarna?”
”Visst. Gick det bra för dig?”
”Absolut!” Lina log och lyckades samtidigt se avvisande ut. Inte för att Melinda egentligen hade velat veta något mer. Faktiskt inte.

En stund senare satt Melinda och Lina vid köksbordet, med varsin mugg rykande skogsbärste framför sig. Det luktade som en påse lördagsgodis. Lina hade varit inne i barnens sovrum och tittat till dem och därefter lagt en filt över sin bror som fyllde hela soffan med sin långa lekamen. Melinda kom att tänka på uttrycket ”Nicolina” som medlemmarna i Rörelsen kallade syskonparet. Det var tydligt att det fanns ett band mellan dem, som bland annat märktes på Linas ömsinta behandling av Nic — de enda gångerna Melinda såg den sidan av henne. Inte ens barnen fick del av denna sällsynta värme även om de verkade oberörda. Kanske för att de var vana. Det verkade i vilket fall inte gå någon nöd på dem, måste Melinda medge.

Lina slog sig ner mitt emot Melinda och sade:

”Först måste jag säga: Jag gör INTE bra val. Så du kanske ska snacka med nån annan.”

”Gör du inte? Men du genomskådar en massa grejer. Du verkar så klarsynt.”

”Ha ha… Blanda inte ihop klarsynt med bitter”, svarade Lina med ett snett leende medan hon kraftfullt rörde ner fem sockerbitar i sin mugg.

”Men visst, vi kan snacka. Jag orkar vara uppe ett tag till. Men inte för länge, ungarna vaknar samma tid även om jag går och lägger mig sent…”

Melinda ställde frågor och försökte få Lina att utveckla svaren. Hon ville hitta mönster i Linas tänkande. Fanns det en analysmodell? Utöver den Melinda kände igen hos sig själv: Är det sant? Hur vet man att det är sant? och Vad är målet? Hur kommer jag dit? Hur märker jag om jag nått det?

De hade en del gemensamt trots allt. Oavsett om Lina var ”bitter” eller inte så verkade hon söka efter det som var sant – ”verdad”. Visserligen från den mörka sidan, utan förväntningar. Det vill säga, utan positiva förväntningar.

Det visade sig också att Lina hade en bra blick för ”feltänk”; beteenden som verkade irrationella om man tänkte efter, men som sällan ifrågasattes eftersom nästan alla gjorde så. Hon hade många exempel från både arbetet och privatlivet som hon vidarebefordrade med stor inlevelse. 

När hon berättade kom Melinda ihåg kursavsnitten om ”bias” från studietiden, hur psyket förvränger perceptionen, för att skapa den bild av verkligheten som är mest bekväm. Hon började anteckna de olika exemplen, för att senare kunna sortera under olika kategorier. Som till exempel detta med selektiv perception – att bara uppmärksamma information som stödjer ens egna teorier och ignorera eller bortförklara allt annat. Eller att ta det man ser i sin närmaste omgivning som inteckning för hur världen fungerar. Eller en av dem som Lina irriterade sig mest på: Tendensen att förklara sina egna felsteg med omständigheterna, och andras med deras bristfälliga personlighet – liksom motsatsen, att det man själv lyckades med berodde på ens egen förträfflighet, och det som andra lyckades med måste förklaras med omgivningens insatser eller ren slump. 

”SÅ JÄVLA KORKADE!” utbrast Lina med eftertryck. ”Och de som bara vägrar att ta till sig vetenskapliga fakta, i alla fall sådana som säger emot deras egen åsikt. Spelar ingen roll om man så har tonvis med bevis för att de har fel. De bara, ’nä, men det där stämmer inte, det har jag ju själv sett’…” 

Melinda kom att tänka på samtalet med abuela, på Boeucc i Milano. Om alla människor som vägrar att ta till sig information om vad som faktiskt händer i världen, och som gör val som kommer att bidra till fortsatt lidande – trots att människoliv står på spel, i förlängningen också deras egna.

Melinda bestämde sig under samtalet med Lina för att hon skulle kolla upp all tillgänglig forskning om feltänk. Det fanns ju psykologiska förklaringar, enligt vetenskapen. Folk betedde sig till synes dumt men det fanns en funktion med det. Detta gick att visa upp och förklara. Om det finns funktion är det inte galenskap utan går att förstå. Om det går att förstå måste det gå att åtgärda…

Miljön var ett bra exempel, tänkte hon och gjorde en anteckning med rött i sin dator. Trots att det var uppenbart att den konsumistiska livsstilen var ett hot mot klimatet och i förlängningen mot hela mänskligheten, så fortsatte miljarder människor att bete sig likadant. ”Sociala bevis” kallades det feltänket, som förklarade hur till synes irrationella eller rent av farliga beteenden kändes fullständigt relevanta – om många andra gjorde likadant. Särskilt lätt blev det förstås om man inte själv drabbades av konsekvenser, i direkt anslutning till beteendet.

Melinda ville diskutera med Lina om hur man kunde avslöja alla dessa feltänk, som tydligen var en del av det mänskliga psyket. Kunde man mejsla fram enkla, superkorta analysmodeller och få folk att använda dem? Hur vet du att det är sant? Vem är avsändaren?. Vad har avsändaren för intressen i frågan? Hon testade på Lina, som svarade:

”Jag tänker faktiskt inte så analytiskt. Jag bara snackar. Och när det gäller ’avsändare’ – glöm inte allt skitsnack som cirkulerar jämt, utan någon speciell avsändare. Och kanske utan mål…” 

”Skvaller?”

”Ja, skvaller, men… en massa ORD, ’sanningar’” (Lina himlade med ögonen), ”som folk bara köper. Och säljer. ’Det är för mycket invandrare. Jämställdheten har gått för långt. Vi måste ha längre fängelsestraff’. Massa skitsnack som ingen egentligen har tänkt igenom.” 

”Men kan man få dem att tänka? Finns det nån enhetlig modell som man kan sprida och använda generellt?”

Lina såg skeptiskt på henne.

”Hur pratar du egentligen. Du pratar så konstigt, det har jag ofta tänkt på. Som en rapport. Som rapporterna jag skriver på jobbet.”

”Var jobbar du?”

”På ett försäkringsbolag.”

”Jaha, men… men kom igen nu. Du fattar väl? sade Melinda och kände hur sömnig hon var. Det fick bli taxi hem.

”Ja. Vad ska du ha det här till?”

”Det är till MITT jobb, faktiskt…” 

”Hemliga organisationen? Har du livvakt?”

”Äsch. Jag jobbar på Redondo, vet du väl. Miljöfrågor.”

”Okey. Så det här ska användas för att påverka människors beteenden?”

”Ja, jag tänkte det.”

”Så att de blir mer miljövänliga?”

”Ja. Fast egentligen på fler områden än så. Helst på alla områden… behöver folk ändra sina beteenden.”

”Du, lycka till! Jag kan lova att folk inte ändrar sitt beteende för att du försöker lära dem att tänka.” 

”Okey. Så vad kan få dem att vilja ändra, då?”

”Ingen jävla aning”, svarade Lina och gäspade demonstrativt. Hon gick och ställde sig under köksfläkten och tände en cigarett. Melinda reste sig och började gå ut mot hallen. 

Vid tröskeln vände hon sig om.

”Du berättar väl inte för någon? Om det där med organisationen?”

”Vem skulle tro mig i så fall?” 

”Ja, hej då, då… tack för att du tog dig tid.”

”Ja, varsågod! Anytime. Hoppas du får ihop något vettigt.”

När styrelsen enhälligt hade godkänt Melindas förslag om en kampanj för att sprida kritiskt tänkande satte hon igång med att förbereda den tillsammans med en grupp personer som hon själv satt ihop. 

Den här gången var ingen från La Puerta inblandad. Hon fick fria händer att göra som hon ville. Det enda kravet var regelbundna rapporter till huvudkontoret i England. 

Till sitt förfogande fick hon ett konto med en stor summa pengar. Större än hon vågat hoppas på.  Kravet var att redovisa varenda krona. Hon hade redan anställt en ekonom till Redondo men nu knöt hon till sig ännu en, med uppgiften att sköta ekonomin enbart för detta projekt. 

Ännu en sak som Melinda måste göra var att knyta till sig en PR-ansvarig. Det var inget större fel på Alice Carpenter men hon var stationerad i London och verkade inte ha någon fingertoppskänsla för svenska förhållanden. Dessutom kände Melinda ett allt större behov av att samla en egen grupp omkring sig – som om hon redan anade att samarbetet med La Puerta inte skulle vara för evigt. Eller i vilket fall att hon behövde känna förtroende, på egna villkor, för dem hon skulle arbeta nära med.

Det var många som sökte tjänsten och Melinda kände sig hoppfull. Tills bara två kandidater återstod. Den ena en skelögd ung kvinna i dockkläder och den andra en Jesusliknande man i grå kostym. Hon visste inte varför hon hade avfärdat så många erfarna, smarta och välrenommerade sökanden. Hon visste bara att det hade fattats något. 

Frustrerad valde hon till slut Vilma Järvi. 

Reklambyrån hon var anställd på hade haft några uppdrag för Melindas förra jobb. Därför kände Melinda igen henne när hon dök upp på anställningsintervju.

När hon förstod att det var DEN Vilma, tänkte hon att processen skulle bli kort. Hur kunde man ta någon på allvar som var 27 år gammal och hade ljusgröna korkskruvslockar, vita damasker och rosa kort kjol som stod ut och vippade när hon gick? Hon sminkade ögonen så att de såg onormalt stora ut och läpparna var så ljust rosa att de inte hade synts om de inte glittrade så mycket.

Dessutom, sättet hon pratade på. Hemskt. Hon svarade oförutsägbart på frågor och Melinda var osäker på om hon skämtade, var ute och cyklade eller var ett geni. Ibland var det som Vilma sade kristallklart och Melinda blev medryckt av möjligheter större än hon vågat föreställa sig. Men sedan kunde Vilma säga något som ”Allt som är stort blir litet och det lilla blir ännu mindre. Man tror att det är tomt, att det inte finns något där, men det är för att man inte har ställt in blicken på det som finns  under det uppenbara.” Och Melinda försökte sortera i sina känslor och tankar medan hon såg in i Vilmas stora violblå ögon, eller åtminstone ett av dem. Om hon kunde bestämma sig för vilket hon skulle välja. Skelögdheten underlättade inte.

En tid efter beslutet skulle hon undra om hon hade gjort ett misstag som inte valde Fredrik, med kostym, bruna ögon och långt hår som låg utsläppt över axlarna. Han sade alla de rätta sakerna. Hans blick var varm och inkännande. Trots att det fick henne att känna sig banal så väcktes en längtan efter att lägga alla problem i hela världen i händerna på Fredrik.

Men det blev Vilma.

Ett halvår efter att Melinda börjat på Redondo fanns redan grunden till det som senare skulle utvecklas. Där var bland andra Melinda själv, ekonomen Methin, reklamaren Vilma och så småningom hennes ”gejmare”. Till gruppen knöts också en gymnasielärare i samhällskunskap och en webbutvecklare med erfarenhet av ideella projekt, som såg till att kampanjen kunde nå människor utan stora ekonomiska resurser. Gymnasieläraren hette Yasmin och prövades på rekommendation av Lina, som kände henne genom Rörelsen. Den frilansande webbutvecklare och interaktionsdesignern Erik rekryterades via Vilma som sade: “Han är hopplös på att komma i tid, men om han tror på en idé gör han två veckors jobb på två dagar.” Det där med tiden lät ju bekymmersamt men eftersom Melinda redan hade chansat med Vilma, och det verkade fungera, bestämde hon sig för att ta risken. Det var ju trots allt bara ett projekt.

Melinda borde känna sig nöjd med hur långt hon hade kommit. När hon ändå var igång studerade hon kreativt tänkande, kritiskt tänkande, självständigt tänkande – men ju mer hon lärde sig om tänkande, desto svårare kändes det att konstruera en kampanj. Vilken var den röda tråden? Vad skulle vara enklast att förmedla, och att ta till sig? För vilka? Några få, som hade inflytande, eller många – som kanske inte hade makt nog att påverka?

Marta var inte behjälplig. ”Det här får du sköta själv, nieta. Du måste bli vuxen och stå på egna ben.” ”Men om det inte fungerar?” ”Ja, då får du stå till svars inför styrelsen.”

Den hemlighetsfulla ”Styrelsen” var i praktiken en grupp människor som hade inflytande över en organisation. Hon försökte påminna sig det när de ibland kändes mer som ett hot än som en trygghet. Tanken på att hon en dag skulle leda la Puerta verkade avlägsen. Å andra sidan, hur skulle hon kunna leda något över huvud taget om hon fortfarande var ängslig som en småunge för vad de skulle tycka och tänka? Kanske hade abuela rätt i att hon måste bli vuxen. Och det blir man genom att utsätta sig för prövningar och lära av sina misstag. Det intalade hon sig åtminstone.

Melinda önskade att hennes inre kompass hade pekat stadigt åt ett enda håll och tydligt visat vilken väg som var den rätta.

I stället for den än hit och än dit. Aldrig tryggt och stadigt utan darrigt och impulsivt, vilande bara för korta stunder. Just när Melinda trodde sig vara på rätt väg svek självförtroendet och hon kände sig åter tvingad att ifrågasätta allt.

Men med hjälp av projektgruppen byggde hon till sist ändå en kampanj.

Vilma visade sig vara kreativ och driven. Just det hos henne som fick det att verka som om hon kom från en annan planet, var kanske det som höjde hennes idéer över det medelmåttiga.

Dessutom hade hon sina ”gejmare”. Vänner som hade känt varandra sedan högstadiet. Melinda visste inte hur många de var men några namn som återkom var Chess, Theo och Alex. En pluggade på KTH, en var spelutvecklare och en var musiker. 

Vilma och gejmarna hade två saker gemensamt: De spelade dataspel och de programmerade, i varierande grad. Till dem kunde Vilma gå med en fråga eller idé, öga mot öga eller i något online-spel, och kasta ut en tanke. När den hade bollats några gånger fram och tillbaka kunde den växa och få vingar eller så föll den platt till marken och dog. För Vilma spelade det ingen roll. Hon oroade sig aldrig för att flödet skulle sina. Hennes hjärna tycktes vara ett färgstarkt fyrverkeri av alla intryck som kom till henne, utifrån och inifrån. Och hon tycktes även ha en begåvning för att omge sig med människor som utgjorde en god jordmån för idéerna.

Vi har inte fått höra så mycket om Nic sedan Melinda började jobba på Redondo. Men han finns alltid med i bakgrunden. Även om Melinda knappt är medveten om det så är han kanske den viktigaste personen i hennes liv. Om någon frågade henne: Vem är viktigare än Nic? skulle hon inte kunna svara.

Nic är Melindas bästa vän. De har känt varandra i sju år, snart åtta, men det känns som om de har delat varandras tillvaro ända sedan barndomen.

De har nästan inget gemensamt utom samhörigheten de känner med varandra. I Melindas fall kanske det handlar mest om att en längtan som hon inte vill kännas vid tillgodoses tillsammans med Nic utan att hon behöver ta något ansvar för en relation. Men vad ser han hos henne? Det har hon ofta undrat. Varför är han så lojal mot henne genom allt som pågår i hennes tillvaro, som han ofta inte är en del av?

Med Nic följer också människor som Melinda aldrig skulle umgåtts med om det inte vore för honom. Hans syster Lina, sur och trubbig, ensamstående mamma i förorten som röker under köksfläkten. Medlemmarna i Rörelsen, där några förekommer oftare än andra: Bahar, Vera, Nina, Aisha. Det är inget större fel på dem men de är stökiga på något sätt. De är ensamstående mammor som inte verkar dra sig för att dricka alkohol och gå på krogen och ragga män. Melinda har ibland funderat på varför det skulle vara fel, men kommer inte på något bra svar. Men det känns som ett tonårsaktigt beteende som man borde ha vuxit ifrån. Borde de inte vara hemma med sina barn?

Å andra sidan är de hemma med varandras barn. Rörelsen är som ett kollektiv fast medlemmarna bor på olika ställen. De samlar allt de har att bidra med och fördelar det till den som just då behöver det mest. Vilket medför att de kan göra saker som ensamstående föräldrar ibland har svårt att göra: Resa på semester utomlands, studera, jobba natt, åka på utflykter, dela garderober. Dela det mesta. Alla får mer än de skulle haft om inte Rörelsen fanns.

Och mitt i alltsammans står Nic som en vänlig ängel, älskad av alla. Hans blonderade hår står som en gloria kring huvudet. Han passar in överallt och fast han inte gör stort väsen av sig så känns det tomt och lite kallt när han inte är med.

Varför vill han vara Melindas vän? Hon vet ju själv att hon är kantig och reserverad och inte särskilt rolig att umgås med. Men han verkar se något som inte andra ser. Något som han älskar och inte vill vara utan. Innerst inne är hon rädd för att han ska tröttna på att få så lite tillbaka.

Så kom äntligen stunden när Melinda samlade sin projektgrupp i Kista, i det flotta kontoret på tjugoförsta våningen. Hon hade övat i förväg på att verka van vid att hantera den så kallade kanonen och projektorn framför gruppen, som satt samlad framför henne med kaffe och smörgås. Detta var första gången som alla fick träffa varandra och Melinda undrade ett ögonblick om det hade varit bättre att börja kvällen innan på en pub i närheten. Men nu stod hon här och det var lite stelt och hon skulle presentera förutsättningarna för kampanjen ”Think now, think clear”. Det svenska namnet skulle vara: ”Tänk. Tänk klart!” Planen var redan från början att kampanjen skulle sträcka sig utanför Sveriges gränser.

Satsningen skulle bland annat innehålla digitala annonser, reklamfilmer och tidningsartiklar. Tidningsartiklarna var pressutskick som kunde anpassas till olika medier av ”integrerade journalister” (som Melinda fick tillgång till via la Puerta) och hänvisa till existerande forskningsstudier. Delar av kampanjen skulle paketeras på olika sätt för att locka olika typer av mottagare. Här var gymnasieläraren Yasmin i sitt esse, van som hon var vid att locka in ungdomar i diskussioner som engagerade hur ointresserade de än försökte verka.

Vilma hade redan tjuvstartat och presenterade ett koncept med en figur som föreställde en heliumballong, med ett målat mopsansikte på. Den hade olika färger men hette alltid Pug. Pug for iväg med kraft av sitt heliuminnehåll, som symboliserade olika feltänk, och hamnade mer eller mindre bokstavligt i olika sorters blåsväder. Men till slut så var det alltid någon som drog i snöret som hängde ner så att Pug kunde återvända till marken. Detta ”något” var små barn i 2-3-årsåldern som vänligt och skrattande avslöjade feltänket. Filmerna skulle vara högst tre minuter långa.

Vilma visade inledningsvis en datoranimerad arbetsversion av Pug, som handlade om hur hen hade fått en idé och valde att bara se det som stödde idéen, och ignorera allt som talade emot den. Självklart hamnade Pug i trubbel tills ett barn drog i snöret och på gurglande barnspråk konstaterade ”du glömde att se det här och det här”, och pekade med ett knubbigt finger. 

Melinda tyckte om greppet. Ballongen var gullig, barnet underbart och avväpnande. Det hela serverades på ett sätt som måste få folk att sänka garden, resonerade hon, och förhoppningsvis känna igen sig själva och inte bara sina bekanta, enligt feltänket bekräftelsebias. 

Filmen fick Melinda att fundera på sina egna feltänk. Tänk om hon själv missade viktig information bara för att hon så gärna ville tro att detta skulle fungera? 

Hon måste ha bättre koll på kvalitetssäkringen. Som hon alltid hade tjatat om på sitt förra jobb. Hur kunde hon ha släppt det? Nu var det kanske viktigare än någonsin.

Men så var det detta med utvärdering. Hur bra idéer man än har, och hur skickligt de än genomförs — hur vet man att de fungerar? Detta hade ju varit en av Melindas käpphästar på myndigheten där hon tidigare arbetat. Hon hade inte fått mycket gehör för den tanken men nu var det ju hon själv som var kapten på skutan.

På konferensen på Island om marknadsföring, där Melinda hade hört att trender påverkade människors val mer än kärnfulla budskap, hade Melinda också lyssnat på en forskare som hette Endrew Wilkinson. Wilkinson var kunnig i frågor som rörde uppföljning och utvärdering. Han lanserade idéen om att noggrann uppföljning och utvärdering är säkraste vägen till framgång, om än också den tråkigaste. ”Vem som helst kan ha tur. Många är skickliga. En del är karismatiska. Vissa har fingertoppskänsla. Men i längden räcker inte det. Stabil framgång grundas på systematiskt förbättringsarbete: Formulera mål, genomföra, följa upp, utvärdera, dra slutsatser, förändra arbetssätt vid behov, våga börja om.”

”This is not a sexy approach, which everyone knows”, hade han sagt och publiken skrattade lydigt. ”But with the right tools and hard, systematic work, you’ll increase the possibility of success. That is sexy.” Melinda antecknade: ”De flesta organisationer är skickliga på att formulera mål och dra i gång aktiviteter. Betydligt färre är lika skickliga på systematisk uppföljning och utvärdering. Därför upprepar vi ofta samma misstag.”

Hur hade hon kunnat lyssna på detta, och inte gått fram och pratat med honom efter föreläsningen? Hur hade hon kunnat förbise det viktigaste av allt?

Pengarna skulle räcka, trodde hon, men hon ville ändå inhämta huvudkontorets godkännande. Redan dagen efter fick hon klartecken för kvalitetssäkring, och dessutom ett tillägg för detta i budgeten. Man hade först ifrågasatt den nya posten. Men det behövdes ingen längre förklaring från Melinda för att de skulle samtycka. ”Bara allt bokförs och rapporteras korrekt”, varnade man, och här kände sig Melinda lugn. Var det något hon var bra på så var det det.

Melinda läste på om Wilkinson. Han hade uppenbarligen utvecklat metoder som verkligen tog utvärdering på allvar, inklusive just ”bias” – tankefällor – som Melinda redan hade tagit fasta på. Bland annat handlade det om risken att tolka resultat till sin egen fördel, och hur man i stället kunde lägga vikt vid att hitta bevis för att resultaten visade något annat än det man önskade. Då skulle man komma närmare en objektiv analys. 

Det var fascinerande, tyckte Melinda, att man måste leta efter fel på sitt eget resonemang för att komma närmare en objektiv utvärdering. Det sade ändå en del om kraften i psykets behov av att framställa sig självt i en positiv dager.

När hon tog kontakt med Endrew Wilkinson fick hon ett snabbt men nedslående svar: Han hade för närvarande inga möjligheter att bidra. På Melindas enträgna begäran tipsade han om andra som kanske kunde göra det, och mailade en lista med namn. 

Av personerna på listan blev Melinda mest nyfiken på Bill Drake och Bob Jellinek. Bill var forskare inom public policy/program evaluation  och Bob var i grunden sociolog med sociolog med inriktning mot social change och futures studies/foresight. De arbetade ofta tillsammans och deras specialitet tycktes vara att redan från början se det de undersökte från diametralt olika håll, och till slut redovisa dessa olika perspektiv i utvärderingarna. De verkade vara en superduo när det gällde kvalitetssäkring tänkte hon – med inbyggd ”feltänksvarningslampa”.

När hon sökte information om dem insåg hon att de tycktes vara högt rankade i branschen. De hade publicerat en mängd arbeten inom allt från världspolitik och miljö till teknik- och informationssamhället. 

Melinda undrade varför Wilkinson rekommenderat två så framgångsrika personer. Kön till dem var förmodligen lång och hon stod sist. Men kanske ett tillräckligt högt arvode kunde förbättra hennes chanser? Hon hoppades att la Puerta skulle vara beredda att släppa till det som krävdes. Hon bestämde sig för att ta kontakt med ”Bill och Bob” som de kallades i forskarkretsar. De kunde inte säga mer än nej.

De ville så gärna se den lilla sjöjungfrun. De älskade allt av Hans Christian Andersen men allra mest älskade de sagan om den lilla sjöjungfrun. Så henne ville de se.

Bill Drake och Bob Jellinek befann sig i Europa när Melinda fick kontakt med dem, på grund av en konferens i Hamburg. De hade egentligen tänkt åka tillbaka till USA dagen efter att konferensen avslutats men av någon anledning hade de blivit intresserade av Melindas förfrågan och tänkt om. Eller om det var att hon befann sig i Sverige – grannland med Danmark, landet som sett författaren H. C. Andersen födas, skriva och dö.

Det var Bob som hade läst hennes mail först. Han svarade att de möjligen kunde ses, om Melinda ville komma till Köpenhamn och guida dem runt i H. C. Andersens fotspår? För det var väl nära? Och hon, som svensk, var nog väl förtrogen med Andersens sagor?

Melinda överraskades av det snabba svaret och insåg att det var nu eller aldrig. Om hon inte åkte till Köpenhamn skulle Drake och Jellinek ta nästa flyg tillbaka till USA. 

Det handlade inte bara om kampanjen. Det handlade om att knyta till sig människor som kunde förstå hennes vision om ”la verdad”. Som gjorde saker på riktigt. Om Bill och Bob var sådana, så behövde hon dem. 

De möttes i matsalen på Hotel d’Angleterre, där den danske författaren hade varit stamgäst på sin tid. Bland annat hade han bebott två rum i gatunivå, i hörnet av Kongens Nytorv och Strøget. Där låg nu en restaurang och det fanns inga spår kvar efter rummen. Hotellet var dessutom totalrenoverat. Men hon hoppades att det skulle duga som start på turen och förresten var hon hungrig. 

Melinda passerade hotellets entrévärd som med en grandios gest öppnade dörren åt henne, och kom in i foajén. Ännu en livréklädd man frågade där efter hennes ärende och eskorterade henne till matsalen. Hon gissade att det var en säkerhetsåtgärd och noterade att hon åtminstone slapp metalldetektorn. De flesta stora hotell i Europa hade numer vakter. Men det här var ju Köpenhamn. Trots den ökande frekvensen av terroristdåd, varav flera hade skett på hotell de sista åren, verkade danskarna ovilliga att ge uttryck för rädsla. 

Hon hade undrat hur hon skulle känna igen dem. Men när hon steg in i den sobert inredda matsalen, där dagsljuset sipprade ner genom ett målat glastak, drogs hennes blick nästan omedelbart till de två männen. 

De satt vid ett bord i mitten av salen. Den ene spenslig och flintskallig, den andre storvuxen med en tät silvergrå kalufs. Den förste i kostym, slips och skjorta, den andre i jeans, T-shirt och kavaj med lappar på armbågarna. Hon tvekade men tog sig samman och gick resolut fram till dem.

“Mr Drake, Mr Jellinek? My name is Melinda Cederlöv.”

Melinda hade aldrig varit i Köpenhamn. Men för det här mötets skull hade hon tillbringat i princip de senaste 24 timmarna på kontoret för att studerat kartor och H. C. Andersens historia för att så väl som möjligt tillgodose de båda männens längtan efter närhet till författaren. Resultatet hade hon skrivit ut och samlat i en plastmapp som hon höll hårt i handen. En väskryckare skulle i det här läget förstöra mycket mer än bara en förlorad plånbok och mobiltelefon. Kanske hela hennes karriär vilade på innehållet i plastmappen.

Melinda hade bara sovit två timmar när hon tog ett tidigt plan från Stockholm till Kastrup. Bill och Bob hade i sin tur kommit med ett ännu tidigare flyg och liksom Melinda tagit metron från flygplatsen till Kongens Nytorv, som dominerades av hotell d’Angleterres ståtliga fasad. Hon hade inte hunnit med att äta frukost och blickade som i trans mot de vidsträckta borden fyllda med alla upptänkliga frukosträtter, men tvingade sig själv att först gå fram och presentera sig. Det skulle kanske inte verka så övertygande att ta sig tid med att fylla tallrikar, glas och koppar innan hon gav sig till känna.

Hon hann knappt presentera sig innan de började ställa frågor om författaren. När hade han bott på hotellet? Hur länge? Visste hon till och med i vilka rum? Kunde man få besöka dem, om ingen bodde där? Hon harklade sig och tyckte själv att hon lät initierad när hon ur minnet rabblade upp årtal och datum. 

Efter att i alla fall ha lyckats få i sig några ägg och några koppar kaffe mitt i männens flod av frågor, och efter att ha konstaterat att det inte gick att besöka något rum där författaren hade bott, kom man överens om att påbörja promenaden. 

Melinda frågade om de tyckte om att gå, eller ville de hellre åka buss? Båda insisterade på att de skulle gå. ”Vi satt så mycket i Hamburg”, sade Bob. ”Och på resan dit”, inflikade Bill. ”Vi älskar att promenera.”

De steg ut på Kongens Nytorv. Mitt på torget satt en man och spelade klassisk musik på ett litet piano utan lock. Bill och Bob kände igen musikstycket och började samtala om pianistens tolkning. Under tiden passade Melinda på att veckla ut papperskartan som hon hade skrivit ut. Sedan tog hon riktning mot nordost och försökte se självsäker ut då hon anförde sällskapet mot platsen där statyn av den lilla sjöjungfrun borde finnas. 

Det var i slutet av maj och en frisk nordanvind blåste rakt emot dem där de följde kustlinjen. Solen försvann bakom stora mörka moln och Melinda oroade sig för att Bill och Bob skulle frysa i sina tunna ytterkläder. Men vädret verkade inte vara någon stor fråga för dem. I stället diskuterade de ivrigt sagan om den lilla sjöjungfrun, som Melinda vagt kom ihåg från någon skollektion. Bill menade att den var ett utmärkt exempel på det fåfänga i att offra det man har nu, för att eventuellt uppnå något i framtiden. Det gick ju inte alls som den unga sjöjungfrun hade tänkt sig, trots allt hon försakat. Bob i sin tur påminde om det mytologiska temat evigt liv genom självvald död – det man frivilligt avstod ifrån, skulle återgäldas tusenfalt. Dessutom, var det inte av stort värde att offra sig för kärlek utan att veta om man skulle få utdelning? Var inte just detta skiljde sann kärlek från egennytta och egoism?

Plötsligt vände sig Bill mot Melinda och spände ögonen i henne.

”Vad anser du? Vilka slutsatser har du dragit av berättelsen?”

Melinda tvekade. Skulle hon erkänna att hon knappt kände till H. C. Andersens sagor? Hon var på vippen att säga att hon hade sett filmen, men förstod intuitivt att i så fall var det bättre att inte säga något alls. Det hon mindes av filmen verkade inte ha mycket gemensamt med det som de båda männen talade om.

”Jag var väldigt liten… jag kommer inte ihåg så bra.”

”Kommer du inte ihåg?” Bills tonfall blev skarpt. ”Har inte ni i Skandinavien vuxit upp med de här sagorna? Hyllas inte H. C. Andersen i Sverige?”

”Jo, han är känd, men… Jag har en annan kulturell bakgrund. Min mamma är från Argentina. Hon läste latinamerikanska sagor för mig. Cuentas de la Selva, av Horacio Quiroga.” 

Melinda kände att hon hade klarat sig med nöd och näppe och förvånades samtidigt av att hon kom ihåg. Visst var det så. Marcela hade läst ”Sagor från djungeln” för henne, på spanska. Hon mindes knappt innehållet i dem heller. Men bilderna kom hon ihåg. Färgstarka teckningar med djur, där människorna var målade som svarta silhuetter. Färgerna flöt ihop, kom hon ihåg, och som liten hade hon förundrats över det. Farmor och pappa hade alltid sagt att man skulle måla innanför strecken. Annars såg det slarvigt ut. Men bilderna från mammans sagoböcker såg inte slarviga ut. De såg ut som något man ville gå in i. 

“Of course, different cultures, interesting”… sade Bob. “Ja, jag tyckte väl att du inte såg typiskt svensk ut. Har du varit i Argentina?”

Just då fick de syn på den. Statyn av den lilla sjöjungfrun var placerad en bit ut i vattnet på en rund sten som i sin tur balanserade överst i en hög med stenar. Det var något rörande över den ihopsjunkna, flickaktiga gestalten med ansiktet vänt mot havet. Benen slutade med något som liknade fiskfenor. På andra sidan vattnet syntes industribyggnader, rykande skorstenar och vindkraftverk och bakom dem dramatiskt mörka moln. 

”Oh dear, how sweet”, utbrast Bill och nästan sprang sista biten. Slipsen hade åkt upp ur kavajen och fladdrade som en ljusblå vimpel. 

Han stannade och fiskade upp en kamera ur sin axelremsväska. Trots den strikta klädseln kunde han ledigt sitta på huk i vattenbrynet och fotografera. Bob tog också fram en kamera och började fotografera Bill, som ivrigt rörde sig för att kunna ta bilder ur så många vinklar som möjligt. Bobs leende var fyllt av ömhet. 

Med ens förstod Melinda hur de kunde komma så bra överens trots sina olikheter – för de verkade inte tycka lika om någonting över huvud taget: de älskade varandra.

“Är hon inte underbar?” ropade Bill.

”Fullständigt fantastisk”, svarade Bob. ”Man bara älskar henne. Borde ta henne med hem och ha henne i vårt sovrum.” 

”Nej, nej, hon behöver vatten… Titta, hon är fortfarande en sjöjungfru. Nästan.”

“Ja, du har rätt. Yes. Obviously she can’t walk. I let her stay.”

Medan Melinda väntade på att de skulle få nog av den lilla sjöjungfrun vecklade hon ut kartan igen och tog ut riktning mot nästa mål. Det faktum att statyn var en kopia av originalet (som fanns hos arvingar till bildhuggaren) och att det fanns fyra kopior till – varav tre i USA – lät hon bli att nämna. De såg ju så lyckliga ut. Hon hoppades att de mörka molnen skulle behålla sin last och inte tömma den över dem på den långa tur hon planerat.

Först var det platsen där Andersen dött. Huset fanns inte kvar, men kanske skulle hennes gäster ändå uppskatta att få besöka den innan hon tog dem till Assistenskyrkogården där han låg begravd. Därefter kom Rundetaarn som inte bara förekom i sagorna utan också innehöll ett bibliotek där Andersen studerat — samt en samtida toalett, som författaren säkerligen hade begagnat. Stunden fick avgöra om det var läge att förevisa den. Sedan Vårfrukyrkan där begravningsakten skett, och så den stora statyn av författaren själv vid boulevarden med hans namn. Sedan fanns det en hattaffär som tydligen stod kvar i stort sett likadan sedan tiden då Andersen själv var där och ekiperade sig, och till sist Nyhavn där han hade bott i tre olika hus. 

Melinda kände hungern sätta in med kraftfulla stötar mot magen. Det hade inte blivit så mycket bevänt med frukosten på hotellet, eftersom de båda männen genast bombarderat henne med frågor och hon inte ville verka oartig. Hon undrade när det skulle bli läge att börja prata om planerna på samarbete. Men männen var uppenbarligen helt uppslukade av att följa i Andersens spår. Hon tänkte att det väl fick bli i Nyhavn, där de också kunde sitta ner och äta något.

När Bill och Bob förstått att Melinda inte ”kom ihåg” sagan om den lilla sjöjungfrun gjorde de sitt bästa för att hjälpa henne. De avlöste varandra med olika delar av berättelsen, och de berättade den ur helt olika perspektiv – Bill inriktad på hur fåfängt och förgäves allt var, Bob med fokus på kraften i sjöjungfruns kärlek till prinsen, som fick henne att modigt möta alla hinder och våndor. Melinda började förstå varför de båda männen var så skickliga på omvärldsanalys. De såg saker ur fundamentalt olika perspektiv, men eftersom de delade en stor kärlek kunde de blanda in varandras perspektiv i sina analyser. Det hjälpte dem att undvika normala feltänk och förutfattade meningar.

Då och då stannade de till för att falla i begrundan inför det som Melinda visade dem. Exempelvis det rödteglade hyreshuset som byggts år 1900 på den plats där familjen Melchiors slottsliknande lantställe ”Rolighed” en gång legat. Moritz och Dorotea hörde till Andersens bästa vänner, och han hade tillbringat mycket tid både i deras våning i stan och här i sommarhuset Han avled i levercancer i sommarhuset den fjärde augusti 1875.

Melinda hade lyckats få tag i en broschyr med en bild av det sedan länge rivna huset. Bill och Bob frågade om de kunde få bilden, och efter att ha tittat länge på den och på avstånd föreställt sig hur platsen måste ha sett ut gick de fram till minnesplattan utanför porten.

De iakttog allvarsamt minnesplattan utanför porten. Texten var på danska. De bad Melinda översätta texten och hon tackade sig själv för att hon hade noterat den i sina efterforskningar och skrivit in översättningen i sina papper.

PAA DETTE STED LAA TIDLIGERE
LANDSTEDET “ROLIGHED”
HVOR DIGTEREN H.C. ANDERSEN DØDE

MIT HJEM I HJEMMET, HVOR BAG HYLDENS HANG
MIT LIV FIK SOLSKIN OG MIN HARPE KLANG

De båda männen stirrade på den danska texten och såg sedan förväntansfullt på henne. Hon harklade sig innan hon läste upp texten på engelska.

”På denna plats låg tidigare lantstället Rolighet där diktaren H.C. Andersen dog. Mitt hem i hemmet, där bak fläderns hängen, mitt liv fick solsken och min harpa klang.”

“Det sista har Andersen själv skrivit, i en dikt om den här platsen. Det här var hemmets hem för honom.”

Männen stod tysta en stund. Den ene med fokus på minnestavlan, den andre med hakan i handen och blicken riktad mot ett obestämt fjärran.
”Jag känner det nästan. Gör du?” frågade Bill allvarsamt.
”Verkligen”, svarade Bob. ”Det är tungt. Men jag tror ändå att han var ganska lycklig.”
”Tror du? Men han var ju sjuk? Han visste att han skulle dö.”
”Visserligen, men han hade uppnått mycket mer än man kunde förvänta sig av en man som vuxit upp i fattigdom och analfabetism. Han blev en stor man! Han var tillsammans med vänner. Och förresten trodde han på evigt liv.”
Bill skakade på huvudet.
”Det tvivlar jag på. Var han inte ateist?”
”Minns du inte den sista meningen i romanen To be or not to be?” frågade Bob.
”Remind me, darling.”
“Love greeted us here to be and forever to be…”
De föll in i en diskussion angående tolkningen av denna mening, innan de kom ihåg att de höll på att återberätta Den lilla sjöjungfrun för den argentinska kvinnan från Sverige.
Nu fick hon höra hur den yngsta av havskungens döttrar fick syn på den vackra prinsen under sin första utflykt vid vattenytan. Han var ombord på ett skepp, där hans födelsedag firades. Men så bröt ett oväder ut och allt det vackra och festliga förbyttes i mörker och död. I de höga vågorna fann hon prinsen som höll på att drunkna, och förde honom varligt i land.
”Då kom en grupp unga kvinnor gående från en byggnad nära stranden”, fortsatte Bob. ”Sjöjungfrun simmade ut en bit för att de inte skulle se henne, men ville vara säker på att prinsen blev hittad. En av de unga kvinnorna fann honom och kallade på hjälp. Han vaknade och log mot kvinnorna. Men inte mot sjöjungfrun, för han såg henne inte… han visste inte att hon fanns, och ännu mindre att det var hon som hade räddat honom. Han trodde att han hade flutit iland och att det var den där unga kvinnan som räddat honom. Han tyckte att hon var det vackraste han sett.”
”Vilket grymt öde!” sade Bill. ”Tragedin börjar redan här. Sjöjungfrun har räddat hans liv men han ser henne inte ens. Hon får ingen belöning över huvud taget, utan måste simma tillbaka ner i djupen ensam… med sin kärlek och sin sorg.”
”Men hon har i alla fall funnit kärleken!” svarade Bob. ”Hur skulle hennes liv ha blivit om hon aldrig hade sett prinsen? Kanske bekvämt, men meningslöst. Vad är livet om man inte ser en högre mening med det?”
”Men vad hände sedan?” frågade Melinda, som fann sig själv allt mer engagerad. Hon glömde nästan bort att hålla koll på kartan och den planerade rutten.
”Hon sörjde länge ensam nere på havets botten”, fortsatte Bill. ”Ibland simmade hon tillbaka till platsen där hon fört prinsen i land och hoppades få syn på honom. Men hon såg honom aldrig. Hon försökte komma över sorgen och saknaden men till sist orkade hon inte bära sin tunga börda längre utan berättade. Bara för sina äldre systrar”, sade Bill och himlade med ögonen, ”men så fungerar det ju inte i verkligheten… de sladdrade naturligtvis för sina väninnor som berättade det för sina väninnor.”
”Vilket var tur”, avbröt Bob. ”Annars hade ju inte sjöjungfrun fått veta var prinsens rike låg. För en av väninnornas väninnor kände också till prinsen och visste var han bodde.”