Guideböcker

På Livsspelets hemsida kommer du att kunna köpa guideböcker som kan ge tips, kunskaper och inspiration.
De fyra första böckerna handlar om: Delpersonligheter, Hjältens resa, Utmaningar och strategier, Motivation och kommunikation.

Här publiceras under tiden avsnitt ur böckerna. Välkommen!

Avsnitt 1: Berättelser

Berättelser har funnits så länge människan har funnits. De är en del av vår överlevnadsstrategi.
Hjärnan har bland annat som uppgift att sköta kroppens alla funktioner så att den blir ett pålitligt redskap i kampen för överlevnad.
En annan av hjärnans uppgifter – minst lika viktig för överlevnaden – är att hjälpa oss att ta in intryck från omvärlden, sortera dem, tolka dem och ordna dem till begripliga berättelser. Berättelser som kan ge skeenden en mening och hjälpa individen att hantera tillvaron och att, i förlängningen, överleva

Hjärnan är som en dator. Den ”vet” ingenting, lika lite som en dator ”vet” något om vi inte installerar datorprogram i den och matar programmen med data utifrån.

Programmen som hjärnan skapar för att sortera och tolka sinnesintryck på ett begripligt sätt kan kallas ”berättelser”. Berättelserna är de ramar som vi använder för att sortera intryck. Och det som skiljer individer åt är berättelserna vi använder för att förstå världen och vår plats i den. Berättelserna handlar om vad som är bra och vad som är dåligt, vad vi vill undvika och vad vi vill ha mer av, hur andra är och hur vi själva är. Berättelserna hjälper oss att överleva, både psykiskt och fysiskt. De begränsar oss också, eftersom vi bortser ifrån mycket av informationen som inte passar in i berättelserna.

Vi ser berättelserna som sanningar och låter dem styra våra tankar, känslor och livsval. Det finns övergripande berättelser som man kan kalla världsbild, och så finns det små berättelser som hjälper oss att tolka och hantera vår vardag. Men vi är ofta omedvetna om vilka berättelserna som styr oss är, och att de är just berättelser. Vi upplever dem som en sanning och som en verklighet som existerar oavsett vår inställning till den.
Exempel på berättelser kan vara: ”Om man jobbar hårt blir man framgångsrik.” ”Vissa människor är mer värda än andra.” ”Man kan inte lita på män.” ”Kvinnor går inte att förstå.” ”Ensam är stark.” ”Framgång handlar om att äta eller ätas.” ”Jag är en god människa som vill andra väl.” ”Jag kommer aldrig att lyckas med det jag vill.”

Att människor har så olika berättelser beror på att vi föds med olika arvsanlag och personligheter, att vi tar intryck av vår omgivning, att vi tar del av sociala medier, att varje tid har en så kallad tidsanda som påverkar människorna som lever i den. Vi placeras också i olika roller beroende på utseende, kön, ursprung, med mera. Utan att vara medvetna om det försöker vi anpassa oss efter andras förväntningar och den roll de ger oss, för att bli accepterade och i bästa fall omtyckta och framgångsrika.

För alla människor fyller berättelserna funktionen att göra världen begriplig, något som är nödvändigt om man ska överleva i den. Hur olika berättelserna än är, och hur befängda de än kan verka för andra människor, så fyller de denna funktion för varje individ.

Avsnitt 2: Delpersonligheter

Berättelserna är alltså program som hjärnan använder för att bringa ordning i tillvaron. Men vem berättar dem?
Tänk dig att väckarklockan eller mobilen väcker dig på morgonen, det är dags att stiga upp och gå till skolan eller jobbet. Kanske känner du flera olika saker:
· Usch, jag är jättetrött, jag ligger kvar i sängen – det får gå som det går
· Jag är trött men jag måste ändå gå upp, annars kommer folk att bli arga på mig
· Om jag inte går upp kanske jag får sparken från jobbet för att jag så ofta kommer försent, och då kan jag inte betala hyran

· Om jag inte går upp kommer jag försent till skolan och missar något viktigt och får sämre betyg. Då minskar mina chanser att komma in på den utbildning jag vill
· Hurra, när jag kommer till jobbet/skolan kanske jag får se den där attraktiva tjejen/killen som jag är intresserad av – bäst att skynda sig in i duschen!

Någon av dessa ”röster” inom dig kommer att vinna. En annan dag kanske någon annan vinner. Och varje gång en vinner så förlorar de andra. Men kampen mellan dem fortsätter, och komplicerar ditt liv.

Att vi hör röster inom oss är inget knäppt eller konstigt, det gör vi nästan alltid – det är psyket som iscensätter sina berättelser. (Det är när det känns som om rösten kommer från någon annan, och vi känner oss tvingade att lyda den, som det börjar bli dags att fundera på vad som händer.)

Jaget, eller vår personlighet, är uppbyggt av många berättelser. Någon måste ”berätta” dem, och därför hör vi röster. Varje röst representerar alltså en berättelse. Till exempel ”Jag gör vad jag vill oavsett konsekvenser” eller ”Man måste göra sin plikt och vara duktig, annars går det dåligt” eller ”Man måste vara smal och snygg annars räknas man inte”.

Rösterna kan beskrivas som olika delar av din personlighet – delpersonligheter. De vill olika saker och de strider om att få bestämma över ditt liv.

Delpersonligheterna har uppstått på en mängd olika sätt. Några är röster från vuxna som fanns omkring oss när vi växte upp, några uppstår från fysiska, psykiska eller mentala behov, några från den personlighet vi föds med, och många röster kommer från omgivande personer och omständigheter som når oss från yttervärlden. Vissa uppstår som en protest eller motvikt mot andra delpersonligheter. Åter andra kan ha sitt ursprung i kemiska reaktioner i hjärnan.

När vi upptäcker alla dessa röster och berättelser kan vi dra slutsatsen att vårt inre, vårt psyke, är likt berättelsen om Hjältens resa. Varje allierad, vän, fiende, hinder, vis guru och oskuldsfullt barn som möter hjälten på resan, har sin motsvarighet i delpersonligheter inom oss.

Livsspelet går ut på att se dem och lära känna deras mål och behov. När vi ser dem och förstår dem ökar vår makt att styra över dem.

Avsnitt 3: Tankefel

Psyket skapar alltså berättelser för att bringa ordning och begriplighet i en farlig och kaotisk värld. Därför kan det uppfattas som riskfyllt att ifrågasätta dem eller ersätta dem med andra – det kan verka som om tryggheten och stabiliteten som är berättelsens funktion, är instabil eller falsk.

För att en berättelse ska fungera måste den vara stabil. Den tjänar sitt syfte med hjälp av ett regelsystem som går ut på två saker:

1) Psyket lägger märke till det som bekräftar berättelsens ”sanning”
2) Psyket tolkar händelser så att de ska passa in i berättelsen.
Det innebär att om jag har en berättelse om hur jag själv är och hur andra är, så kommer psyket att lägga märke till saker som bekräftar den och ignorera allt som kan tyda på motsatsen. Det som psyket väljer att släppa igenom till min uppmärksamhet, kommer det också att tolka på ett sätt som stöder berättelsen.

Om jag till exempel tror att de flesta människor är bättre och skickligare än jag, så kommer jag att se exempel på det överallt och förmodligen bete mig mer tafatt och klumpigt än jag egentligen behöver. Om jag tror att jag är bättre och skickligare än andra, så kommer jag ständigt att lägga märke till hur klumpiga, okunniga och slarviga andra människor är. Även om jag önskar att det vore annorlunda och verkligen längtar efter att omge mig med likasinnade, så kommer jag att se samma mönster upprepas – därför att det är en berättelse som mitt psyke prioriterar och som styr hur jag uppfattar omgivningen. Den bekräftar också min självbild, vilket skapar trygghet eftersom jag känner igen mig.

På det viset kan vi se att en berättelse är ”osann”. Den är osann så till vida att vi utelämnar information och tolkningar som skulle ändra berättelsen och slutsatserna. På engelska kallas det för ”confirmation bias”, vilket kan översättas med ”tankefel som bekräftar en berättelse”.

Ett exempel på sådana bekräftande tankefel är att när vi själva har gjort ett misstag, så skyller vi på omständigheterna. Om vi kommer för sent beror det på trafikproblem, vädret eller något annat. Men om andra gör misstag så tror vi att det beror på deras personlighet: personen är slarvig, värderar inte andras tid, är dålig på att planera, och så vidare.

Å andra sidan, när vi själva har gjort något bra så tänker vi att det beror på vår personlighet. Vi var skickliga, helt enkelt. Och när någon annan gör något bra så räknar vi det till omständigheterna. Den hade tur, eller fuskade, eller var omgiven av människor med dåligt omdöme som inte förstod bättre än att upphöja en medelmåttig prestation.

Motsatsen är i och för sig inte helt ovanlig, för dem med sämre självkänsla: När jag själv gör något bra beror det på yttre omständigheter, medan andra som gör bra saker är skickliga. Och när jag själv gör misstag beror det på personligheten, medan andras misstag måste bero på yttre omständigheter. Även att bekräfta sin egen oduglighet kan vara ett sätt att göra tillvaron begriplig. Detta, och en mängd andra bekräftande tankefel, är exempel på hur psyket skapar berättelser och håller fast vid dem trots alla logiska kullerbyttor som måste bli konsekvensen.

Avsnitt 4: Hur tolkningar blir sanningar

Om våra berättelser inte är verklighet, utan tolkningar av den – vad är då verklighet?

Berättelsen skiljer sig från ett faktum, en sanning, genom att den innehåller en tolkning. Verklighet är något som vi kan uppleva med våra fem sinnen och som finns där oavsett vilken uppfattning människor har om det.

EXEMPEL 1

Faktum: Det regnar.
Tolkning 1: ”Åh nej, första dagen på semestern, och det regnar!”
Tolkning 2: ”Hurra, äntligen regnar det! Nu kanske skörden klarar sig trots allt.”
Semesterfiraren och jordbrukaren har varsin berättelse om samma händelse.

Händelsen kan beskrivas sakligt: ”Det regnar”. Detta är sant. Men med berättelserna följer värderingar, som endast är sanna för dem som har den specifika berättelsen.

EXEMPEL 2

Faktum: En person har gått vilse i en stad och kommer in i en gränd. Längre fram står det flera personer i en grupp.
Tolkning 1: ”Åh vad bra, äntligen någon som kan visa mig vägen.”
Tolkning 2: ”Hjälp, jag tar en annan väg, det där ser farligt ut.”
Saklig beskrivning: ”Det står flera personer i en gränd.” Detta är ett faktum, som kan tolkas som antingen bra eller dåligt, beroende på vilken berättelse iakttagaren har.

Vissa saker finns på riktigt, andra inte
Det finns saker som vi kan ta på, och därför konstaterar vi att de finns. Bordet, våra kroppar, berg och hav. Vi tvivlar inte på att de finns eftersom våra fem sinnen säger oss att det är så. Ett berg är ett berg. Men berättelsen om berget kan variera beroende på vem som ser det. Berget kan representera ett hinder, en lockande utmaning eller en vacker utsikt.

Sedan har vi saker som egentligen inte finns, men vi har skapat berättelser om dem som vi har bestämt oss för att tro på och därför upplever vi att de finns. Som till exempel nationer.

På kartor har vi ritat gränser mellan olika nationer. Gränserna är ibland bevakade för att ingen ”obehörig” ska kunna komma in (eller ut). Man behöver pass och ibland visum för att resa in i vissa länder. I de olika länderna finns olika typer av styrelseskick som just det landet har bestämt ska gälla, och olika sorters valuta. Men, gränserna finns inte i verkligheten. Så som ett berg eller ett bord finns. De finns bara i teorin, på ritningar. Vi har hittat på dem.

Om man tittar på äldre kartor ser man hur nationsgränser har förändrats över tid. Nya stater uppstår, andra försvinner. Romarriket och Mongolväldet var imperier som en gång sträckte sig över enorma områden. Italien blev en enad nation först på 1800–talet – innan dess var halvön uppdelad i många småstater med olika språkvarianter och kulturer. Och Sverige, som började ta form som rike under medeltiden, har vuxit och krympt genom historien – bland annat genom krig, allianser och fördrag.

Gränser ändras. Härskare kommer och går, liksom lagar. Invånarna skiftar, på grund av migration i större eller mindre skala. Ändå beter vi oss som om ”nationer” är verkliga. Inte som att de är påhitt. Vi har berättelser om oss själva och vår nation och om andra och deras nationer, som om det handlar om en objektiv sanning.

Nationer ”finns” inte. Inte som ett bord, ett berg eller ett hav. De är påhitt som bara kan fungera så länge tillräckligt många tror på det, och beter sig som om det vore sant. Om alla människor på jorden plötsligt blev överens om att nationsgränser var onödiga så skulle de inte finnas längre.

Så är det med många saker. Lagar. Pengar. Kultur. Religion. Allt det bygger på att tillräckligt många människor beter sig om de finns på riktigt, fast de bara finns som berättelser i människors hjärnor.

Fler exempel: Förr ”visste” människor att det fanns gudar, gudinnor, troll och andra naturväsen, när tillräckligt många trodde på dem. Nu ”vet” vi att de inte finns och tycker att det är märkligt att tro det. Men det är bara olika berättelser.

Kvinnor fick rösträtt i Sverige 1921, därför att innan det ”visste” man att kvinnor inte kunde klara av att tänka tillräckligt bra för att kunna ta aktiv del i politiken. Nu är det snudd på olagligt att påstå något sådant, i alla fall i Sverige. Men i vissa kulturer är det olagligt för kvinnor att försörja sig själva eller gå utanför hemmet utan en mans sällskap. Där ”vet” man att kvinnor inte klarar av att leva sina egna liv eller av andra anledningar bör förbjudas att göra det.

Religioner bygger bokstavligt talat på berättelser, ibland överförda muntligt mellan generationer och ibland nedskrivna. De som bekänner sig till en religion ”vet” att just deras berättelse är den enda sanna.

Så viktiga är berättelser för vissa människor att de bokstavligt talat kan döda andra som inte tror likadant som de. Det spelar ingen roll hur orimligt det är att anta att just min berättelse är sann, och att alla de andra berättelserna är osanna. Så stark är den psykologiska drivkraften att skapa begriplighet och mening i tillvaron. Så stark är psykets förmåga att få oss att tro på berättelser att vi likställer det med att veta.

Avsnitt 5: Röstdialog del 1

En metod för att lära känna sig själv genom att utforska sina delpersonligheter utvecklades av psykologerna Hal och Sidra Stone i USA i början av 1970–talet. Den kallas Voice dialogue, eller Röstdialog, och går ut på att tala till en delpersonlighet som om den vore en människa som man vill lära känna. (Det finns information att hämta om metoden på Internet och i böcker. Det finns också andra metoder för att kommunicera med delpersonligheter men Voice dialogue var den jag själv kom i kontakt med på 1990-talet och har personlig erfarenhet av.)

Precis som när man lär känna en annan människa behöver man vara vänlig och intresserad när man ställer frågor. Om man är dömande eller kritisk kanske inte delpersonligheten vill svara – precis som du inte har lust att prata med någon som frågar ut dig på ett dömande och kritiskt sätt.

Det enklaste sättet att lära känna sina delpersonligheter är alltså att prata med dem. Det går bra att ställa helt vanliga frågor i stil med ”Hur känner du dig just nu”, ”vad vill du mest av allt just nu”, ”vad längtar du efter”, ”hur tycker du att jag ska agera just nu”, ”vad är det värsta som kan hända”, ”vad är du mest rädd för”, ”hur tycker du att jag ska ordna tillvaron för att du ska må bra”? Ibland kan man också få en inre bild av hur delpersonligheter ser ut, med ansiktsuttryck eller kroppsspråk, till och med hur de är klädda.

Delpersonligheter kan också ta gestalt av djur eller fantasivarelser. Beroende på hur tydligt de framträder kan vi sätta namn på dem, och kanske bild — som vi ritar själva, klipper ur en tidning eller printar ut från Internet eller en AI (artificiell intelligens).

Det kan kännas ovant att ”prata med sig själv”, eller fånigt. (Det är en delpersonlighet som tycker att det är fånigt, så passa på att fråga ut den.) I bästa fall upptäcker man snart att det är spännande och till och med givande, när man börjar lära känna de olika delarna av sig själv. Det i sin tur kan göra det enklare att fortsätta och att fördjupa samtalen.

Exempel på röstdialog
När du kommunicerar med dina delpersonligheter behöver du vara i en observerande del av psyket; en del som kan se och utforska andra delar. Du tilltalar de andra delarna med ”du” för att tillfälligt skilja ut dem från dig själv — det vill säga från den medvetna del av dig som just nu utforskar andra delar. Du ställer frågor, lyssnar på svaren, ställer följdfrågor.

Du kan börja med att fråga dig själv här och nu: ”Hur känner jag mig just nu?” Eller ”Vad tänker jag just nu?” Du kanske får fatt i en känsla eller tanke. Då kan du ställa frågor till den, i du-form: ”Hur känner du dig? Vad vill du? Hur tycker du att jag ska leva mitt liv? Vad är viktigt för dig? Vad är du rädd för?”

Troligen kommer fler delpersonligheter att avbryta samtalet och blanda sig i, men inledningsvis behöver du inte vara så noggrann med att analysera vilka rösterna tillhör. Det viktiga är att du får igång dialoger. På sikt kan du vara mer inriktad på att identifiera vilka delpersonligheterna är, sätta namn på dem och kanske sortera in dem i ett ”kartotek” där var och en får sin egen unika beskrivning.

Ibland kan det dröja en stund innan svaren kommer. Delpersonligheterna kan behöva tid för att formulera sig, och man själv behöver öva på att lyssna. Ibland hör man ingenting alls. Då kan man föreställa sig att en annan delpersonlighet lägger lock på de andra rösterna, av någon anledning.

I kommande exempel på röstdialog kommer den observerande delen att kallas samtalsledare, förkortat SL, och delpersonligheten för Delpersonlighet, förkortat DP.

Du kan pröva att inleda en röstdialog även när det är helt tyst i huvudet:

EXEMPEL 1

SL (Samtalsledare): Vem är du, som gör att det är helt tyst i mitt huvud?

Kanske får du faktiskt ett svar. Till exempel ”det finns inget att säga”, ”det är ingen idé att säga något för det finns ingen som lyssnar”, ”jag är så fruktansvärt trött”, ”det här är jättetramsigt, att prata med sig själv”, ”det är för svårt att försöka hitta delpersonligheter och att samtala med dem”, ”jag är inte typen som håller på med sådant här”, ”jag har ingen fantasi och kan inte föreställa mig saker som inte finns”.

Du kan fortsätta samtalstråden om någon sådan delpersonlighet dyker upp: ”Varför är det jättetramsigt att prata med sig själv?”, ”Varför tänker du att det inte är någon som lyssnar, vem skulle du vilja lyssnade?” Och så vidare.

Om det verkligen är tyst och tystnaden håller i sig så kan du ändå fortsätta öva, då och då. Låt det inte bli en tung börda utan gör det på ett lättsamt sätt genom att i olika situationer lyssna till vad som händer i ditt psyke.

Avsnitt 6: Röstdialog del 2

Att utveckla en inre samtalsledare
Man kan skapa eller utveckla en delpersonlighet som på ett sakligt och icke–dömande sätt kan leda utforskandet av andra delpersonligheter. Samtalsledaren behöver kunna höja sig till en nivå över delpersonligheterna, som ju bara ser sitt eget perspektiv, precis som sportkommentatorn som observerar en fotbollsmatch.

Hur skiljer jag mellan det observerande jaget som leder samtalet, och delpersonligheterna?

Observerande jag:
Har ingen uppfattning om vad som är bra och dåligt, vill veta mer.

Delpersonligheter:
Har en uppfattning om vad som är bra och dåligt och vill gärna berätta om det.
Genom att lyssna på rösterna inom dig och avgöra om de är värderande eller inte – det vill säga, om de har en uppfattning om vad som är bra och dåligt eller inte – så vet du om det är samtalsledaren eller en annan delpersonlighet som talar.

Delpersonligheternas gemensamma uppdrag
Ibland blir man arg på eller rädd för vissa delpersonligheter, när de visar sig. Man kan uppfatta dem som löjligt inställsamma eller skrämmande, till exempel för att de visar upp hårdhet och kyla. Då är det bra att komma ihåg att alla delpersonligheter har ett enda uppdrag: I första hand att hjälpa oss att överleva, i andra hand att skydda oss från smärta och obehag. Sedan har de olika övertygelser om hur man gör det på bästa sätt, vilket leder till inre konflikter.

Röstdialog för att identifiera dolda delpersonligheter
Ofta kommer vi först i kontakt med så kallade dominerande delpersonligheter, som har gott om utrymme i psyket och är vana att ta plats. Men på sikt kan vi också leta fram delpersonligheter som inte har fått ta plats öppet och som kanske därför agerar ”bakom kulisserna”, vilket gör det svårare att ta kontroll över dem. Men framför allt missar vi att utforska vilka behov de har – behov som ju också är våra, men som trängs undan av starkare delpersonligheter. Röstdialog handlar därför också mycket om att identifiera dolda delpersonligheter och deras berättelser och behov.

Namn och bild
Kanske tänker du ut namn för att särskilja delpersonligheterna. Det kan vara egennamn eller namn som anspelar på deras attityd — som ”den sentimentala” eller ”Festprissen”, ”Hemmakatten” eller ”Äventyraren”. Du kan använda tomma kort där du kan sätta namn och bild på ena sidan, om du får en vision av hur delpersonligheten ser ut, och på andra sidan beskriver du dess berättelse om hur den vill att du ska leva, vad den är rädd för, och så vidare. En mall för utforskande av delpersonligheter kan se ut så här:

Vilken känsla har den?
Vad säger den; vilken berättelse har den?
Vilken önskan har den?
Vad är den rädd för?
Vad behöver den – vilket behov har den?

Avsnitt 7: Identifiera delpersonligheter del 1

Det finns olika sätt att hitta och utforska delpersonligheter.
Ett är att iaktta dig själv här och nu. Vad tänker du, vad känner du? Hur beter du dig? Tanke, känsla och beteende är tre fenomen som hänger ihop med delpersonligheter och som går att iaktta här och nu.

Vad tänker du just nu?

Det kan vara banala saker, som hur folk runt omkring dig ser ut eller hur de låter, eller så funderar du kanske på något som oroar dig eller gör dig missnöjd. Du kanske är engagerad i någon form av problemlösning, eller ängslas i största allmänhet eller för något specifikt. Det kan handla om att du funderar över vad andra personer tycker om dig eller vad du ska äta till middag eller vad du ska ha på dig på en fest. När du läser den här texten kanske det uppstår tankar och känslor av olika slag kring det.

Tankar
Om du lyssnar på tankarna och på vilka ord som används, så kan du reflektera över vilken sorts delpersonlighet det handlar om. Är den kritisk? Mot dig eller andra, eller båda delarna? Pratar den om hur dåliga andra är i jämförelse med dig, eller kanske tvärtom, hur dålig du själv är i jämförelse med andra? Är det en glad delpersonlighet som njuter av livet? Är den längtansfull, saknande, behövande? Talar den om för dig hur synd det är om dig och hur orättvist du behandlas av andra? Småmuttrar den om hur dåligt allting har blivit eller säger den åt dig att det är dags för en matbit av något slag, eller en rök, eller en drink? Eller en koll i sociala medier, nyheter eller i något annat du kan hitta på en skärm? Dagdrömmer den – i så fall, om vad?

Känslor
Ibland hör man inga ord utan förnimmer bara en känsla eller en stämning. Den kan vara svag eller stark, tydlig eller svår att definiera. Försök att fånga den och sätta ord på den. Gör den dig glad eller sorgsen, vemodig eller upprymd? Orolig eller hoppfull? Känner du dig kraftfull eller sårbar, vilsen eller målinriktad?

En enkel sak att utforska kan vara energinivån. Är den hög eller låg? Kan energinivån kopplas till situationen du befinner dig i? Vilken delpersonlighet är det som är aktiv?

Känslor kan triggas av vissa händelser. Du är med om något som gör dig glad, hoppfull, besviken eller vemodig. Men känslor kan också uppstå på grund av händelser inuti din kropp, som kemiska reaktioner i hjärnan eller fysiska behov som behöver bli tillgodosedda. Även dessa känslor kan kopplas till delpersonligheter.

Kanske känner du dig helt tom. Det kan bero på att en delpersonlighet blockerar dina känslor. Den kan ha upptäckt att tidigare känslor av sårbarhet, utsatthet, förtvivlan eller övergivenhet gjorde dig olycklig, och ser som sin uppgift att skapa ett avstånd mellan dig och den typen av känslor. Tyvärr blockerar den kanske också andra känslor, som glädje, hoppfullhet och nyfikenhet. En berättelse för en sådan delpersonlighet kan vara att även positiva känslor hotar ditt välmående, eftersom förlusten blir så mycket större om det som aktiverar de positiva känslorna försvinner. Det kan också vara så att förmågan att ha kontakt med känslor allmänt trubbas av även om det bara är en viss typ av känslor man vill undvika.

Kanske har du en blockerande delpersonlighet som tillåter dig att uppleva känslor som inte får dig att känna dig utsatt – till exempel skadeglädje, eller trygghet genom att ha kontroll över andra, eller att skrämma andra.

Det kan finnas andra anledningar till att känna dig tom: Du har inte blivit stimulerad eller utmanad på länge, du har det långtråkigt, du har vant dig vid att ha det som du har det så att du inte längre reagerar på något av det som sker.

Beteende
Iaktta ditt beteende då och då. Vilka saker gör du ofta? Provar du kläder mycket, ägnar dig åt ditt utseende, sitter vid datorn och arbetar eller spelar spel, lagar mat, läser böcker eller lyssnar på böcker/musik/poddar? Tränar du mycket? Pratar du med andra? Hur? Irriterat, nyfiket? Pratar du mest om dig själv eller sitter du oftast tyst och lyssnar? Varför är du tyst – för att du inte tycker att du har något att komma med, för att du är blyg, för att du tycker att konversationen är ointressant? Låter du andra styra samtalsämnena eller är du den som bestämmer agendan för samtal?

Alla dessa beteenden pekar på delpersonligheter som styr dig.

Avsnitt 7: Identifiera delpersonligheter del 2

FLER FRÅGOR

Finns det något du vill göra men inte gör?
Du kanske kan komma på något som du velat göra en längre tid men ännu inte har gjort. Skriv ner en mening som börjar ”Jag skulle vilja” … och avsluta med det du vill göra. ”Jag skulle vilja resa” eller ”Jag skulle vilja byta jobb” eller ”Jag skulle vilja ha en kärleksaffär”. Den del av dig som vill det här är en delpersonlighet som du kan ställa frågor till.

Varför gör du inte det du vill?
Det är också intressant att sedan ställa sig frågan ”Varför har jag inte gjort det här som jag vill?” Svaren du får kommer från andra delpersonligheter som har helt andra perspektiv, och berättelser som hör ihop med dem. Exempelvis ”Jag skulle vilja resa.” ”Jo, men jag har ju inte råd att resa. Andra åker minsann kors och tvärs över jordklotet och gud vet hur de har råd med det. Själv sliter jag som en galärslav men det blir aldrig tillräckligt mycket över” … Detta är en delpersonlighet. Den kanske känner sig orättvist behandlad eller bitter. Du kan sätta namn på den och fundera över hur den påverkar din tillvaro och ditt mående. Vilka andra situationer dyker den upp i?

Gör du något du inte vill?
I så fall finns det minst en delpersonlighet att utforska. Du kan ställa frågor till den: ”Varför vill du inte göra det här? Vad vill du hellre göra? Hur skulle du vilja att jag lever mitt liv? Vad är du rädd för ska hända?” Varje svar lägger en pusselbit till delpersonligheten du håller på att utforska.

Varför gör du det du inte vill?
Även i detta fall är det intressant att ta reda på vilka delpersonligheter som får dig att ändå göra det du inte vill. Om du är i en relation som du mår dåligt av eller har ett arbete som du inte gillar – vad är det som får dig att fortsätta? Är det rädsla (för vad?) eller bekvämlighet eller en bristande tro på att du själv har makt att ändra situationen? Finns det en eller flera personer eller omständigheter som du vill ha kvar i ditt liv och som du riskerar att förlora vid en förändring? Finns det en dröm eller vision som du är ovillig att släppa taget om? Eller är du rädd att du inte ska lyckas genomföra förändringen? Det kan förstås också handla om enkla saker som försörjning; att kunna betala räkningarna. Bakom varje anledning finns en delpersonlighet med en berättelse och ett behov.