När jag arbetade i Kriminalvården kom jag i kontakt med MI; Motivational Interviewing. Det var redan då en väl utforskad metod för att underlätta förändringsprocesser och jag blev ”kär vid första ögonkastet”. Varför? För att det är en samtalsmetod som kräver att man på riktigt ser andra människor som jämlikar, med egna resurser och möjligheter, hur illa läget än verkar. Om man inte gör det så fungerar inte MI. Men om man gör det – och det kräver ständig träning och egen personlig utveckling – så får man se människor genomgå förändringar både i sin inre och yttre värld. Det sker underverk. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att man ska vilja bli bättre på MI.
Att arbeta med intagna var en stor förmån. De visste ofta om att de behövde göra förändringar i sitt liv. Om de mötte någon som ville följa med på resan utan att döma eller ens ha åsikter om rätt och fel (förbjudet i MI, det är vad klienten tänker och känner som är viktigt) så visade de stort mod i att våga se på sig själva och sina möjligheter.
I MI, och i Livsspelet, spelar individens behov en stor roll. Det är när man inser sina behov som man förstår vad som behöver förändras.
När man börjar utforska behov så kan det vara behov av saker som ”pengar”, ”sex”, ”vila”, man hittar. Men om utforskandet får fortsätta så hittar man andra behov under de ytligare. Behovet av pengar kan handla om behov av frihet, eller inflytande, eller av att bli sedd. Behov av sex kan tyda på att det finns behov av verklighetsflykt, närhet eller av att vara accepterad.
Efter några månaders samtal med intagna i anstalt visade det sig att det allra viktigaste för nästan alla, var att vara älskad och själv få älska. Detta gällde människor som misshandlat, stulit, hotat, mördat och bedragit. Och den insikten fick många av dem att överväga att göra en förändring i sitt liv.
Det verkar som om behovet av att älska och vara älskad är gemensamt hos många människor, om man gör en djupare utforskning.
Vad säger det om oss som art?