När jag gjorde Livsspelet som samtalsmetod med intagna i anstalt använde vi en spelpjäs som föreställde klienten själv. Det gjordes ibland en bit in i samtalsserien, när klienten hade förutsättningar att acceptera ett så ”barnsligt” attribut.
Ju längre vi kom med samtalsserien, desto viktigare blev spelpjäsen. Vi ritade exempelvis spelplaner för diverse vägval, där klienten flyttade spelpjäsen i olika riktningar för att pröva känslan i respektive vägval. Jag kunde ställa frågan ”Hur mår den här idag då?” och få svar som till och med förvånade klienten, som ofta hade lättare att besvara frågor om spelpjäsen än om sig själv. Vissa klienter ville ha fler spelpjäser som även representerade andra personer i deras liv, vilket kunde påverka en psykologisk process förvånansvärt snabbt. Processen var inte längre enbart abstrakt, i hjärnan, utan representerades också på ett konkret och fysiskt sätt (vilket forskning visar har större effekt).
Vissa klienter blev mer uppmärksamma på sina verkliga behov genom att ta hand om sin spelpjäs. De bar den i fickan och ställde den på sängbordet på kvällen vid läggdags. De sade godnatt och godmorgon till den, och det hände att någon tillverkade en mössa eller en halsduk till spelpjäsen, för att ”det stormar omkring honom just nu” eller ”han behöver värme”. Klienten fick en starkare känsla av personligt ansvar; att det var han själv som stod spelpjäsen närmast och kunde förstå vad den behövde.
Som samtalsledare kunde jag peka på spelpjäsen i samband med viktiga frågeställningar och fråga klienten: ”Vad vill han att du ska göra i den här situationen?” Det verkade frigöra en större kreativitet att se sig själv utifrån än att fråga sig själv, utan ”omväg”: ”Vad ska DU göra i den här situationen?” Känslor som kunde upplevas som överväldigande var också ibland lättare för klienten att hantera när han såg dem hos sin spelpjäs i stället för hos sig själv.