Motivational Interviewing

 

 

motivational

Interviewing

en samtalsmetod för stöd

i förändringsprocesser

 

Motivational Interviewing, eller MI, är en samtalsmodell som utvecklats av

William R. Miller och Stephen Rollnick med syftet att hjälpa människor att finna och utveckla en inre motivation till förändring.

I Sverige används MI bland annat inom hälso- och sjukvård och i Kriminalvården.

MI-samtalen är uppbyggda kring klientens egna tankar, känslor och erfarenheter och samtalsledaren fungerar som ett bollplank mer än som en rådgivare.

 

Tyngdpunkten ligger på att klienten är den som sitter inne med resurserna och svaren. Samtalsledaren leder samtalet på ett sätt som hjälper klienten att inse detta, liksom att känna hopp och tro om att förändring är möjlig och att man har den kompetens som krävs för att klara av det - tillsammans med hjälp av andras resurser och tillgångar.

 

Bild: Cecilia von Melen

Bild: Cecilia von Melen

Bild: Cecilia von Melen

Bild: Cecilia von Melen

 

 

 

PROCESS

Motivation ses i MI inte som något som människor har eller inte har, utan som en process med olika stadier som personer går igenom när de förändrar något.

Med rätt hjälp och stöd kan de lotsas framåt i denna process vilket kan underlätta förändringsarbetet.

 

 

KLIENTEN I CENTRUM

Den röda tråden i samtalen är målet att förändra ett visst beteende – ”target behavior”. Det kan handla om exempelvis missbruk eller riskbruk, eller kost och motion.

Samtalsledaren uttrycker inga egna åsikter eller värderingar, ger inga råd om inte klienten själv ber om det och pressar inte klienten. Detta för att ge klienten utrymme att se på olika tankar och känslor kring förändring på ett avspänt sätt, i stället för att känna behov av att försvara sig eller underordna sig.

Det är klienten själv som ska göra förändringen och enligt MI underlättas det av att han/hon hittar sina egna drivkrafter, motiv och mål, snarare än att underordna sig eller göra motstånd mot andras.

Med hjälp av en mjukt utforskande samtalsstil med öppna frågor och speglingar av det klienten säger, lotsar samtalsledaren personen framåt i förändringsprocessen. Specifik bekräftelse av klientens egna tillgångar bidrar till att stärka självkänsla, tro och hopp om att förändring är möjlig.

 

 

DISKREPANS = SKILLNAD

Genom att få hjälp att utforska skillnader mellan hur klienten har det nu och hur han/hon skulle önska att det var, kan han/hon få anledning att ifrågasätta delar i sin livsstil och upptäcka förändringsbehov.

Därifrån kan man gå vidare till att undersöka vilka saker som eventuellt behöver förändras, samt hur och när.

 

 

AMBIVALENS

Många som påbörjat en förändring fastnar i ambivalensstadiet. ”Å ena sidan"… "men å andra sidan"…

I MI finns tekniker för att hjälpa klienten att reda ut fördelar och nackdelar med såväl att stanna kvar i nuvarande beteenden som att göra en förändring.

Detta sker på ett ickevärderande sätt.

Det är endast klienten som kan avgöra vad som är bra respektive dåligt i den egna tillvaron. Genom att samtalsledaren avstår från att ta ställning visar han/hon dels respekt, dels lämnar han/hon utrymme för den andre att engagera sig och ta ansvar för sitt eget liv.

En samtalsledare som vill pressa på andra sin uppfattning eller ge råd kan lätt misstas för att också vilja ta ansvaret för andras liv.

En risk med det är att den andre kan luta sig tillbaka och ”titta på” i stället för att själv vara den som engagerar sig.

Den som ska engagera sig är klienten. Samtalsledaren gör just detta: leder samtalet. Dock med syftet att stärka och stötta den andre, samt visa respekt och intresse för personens sätt att se på sin situation.

 

FÖRTROENDE

Empati, intresse för den andre, positiv återkoppling och framhävande av den andres resurser, är framträdande delar i MI. De syftar i första hand till att skapa relation. I andra hand till att stärka personen så att den orkar gå framåt i förändringsprocesser, även när hinder och motstånd uppstår.

Relationen är den grund på vilken samtalet vilar.

En person med förändringsbehov är en sårbar person. ”Jag är inte perfekt” om jag behöver ändra något. Jag kanske till och med är ”dålig”. Särskilt om jag sedan ång tid har haft ett förändringsbehov utan att göra något åt det.

I stället för att skuld- och skambelägga eller visa sig ”duktig” bör samtalsledaren därför vara ickedömande, empatisk och respektfull. Då kan klienten våga öppna sig kring sina funderingar om förändring.

 

MI-ANDAN

Metoden MI utgörs dels av verbala tekniker, dels av ett förhållningssätt – ”MI-andan”.

Teknikerna går främst ut på att bekräfta klienten positivt, utforska ”mjukt” med hjälp av (företrädesvis) öppna frågor och reflektioner samt spegla klientens bild med hjälp av reflektioner. (Reflektioner är ett slags "påståenden"eller minisammanfattningar som fungerar som "antaganden". De uppfattas ofta som frågor utan att vara lika uppfordrande som frågor.)

MI-andans tre grundpelare är samarbete, autonomi - klientens rätt och förmåga att själv bestämma över sitt liv - och att locka fram klientens resurser.

Därför är det också centralt att inte konfrontera klienten eller gå in i

maktkamp av något slag.

Om klienten uttrycker motstånd finns det inom MI även tekniker för att få honom/henne att sänka garden så att samtalet kan fortsätta i en god anda.

”Relation” eller ”terapeutisk allians” är grunden på vilket samtalet vilar. Om grunden försvinner, försvinner också samtalet – och därmed samtalsledarens roll som stödjare och bollplank i den ibland svåra förändringsprocessen.

En person med förändringsbehov står då ensam i en situation där den skulle behöva stöd för att fortsätta framåt.

Därför prioriteras samarbetet och klientens autonomi.

 

"MI-TÅLAMOD"

Men blir man inte otålig om man inte får ”pusha på” lite ibland? En del behöver ju en spark i baken för att komma loss?

Jo, man blir otålig ibland. Och en del kanske behöver en spark i baken för att komma loss.

Men i MI erbjuder man ett alternativ till alla ”sparkar i baken” som ändå förekommer i ganska stor utsträckning. MI-samtalet är ett reservat där man får vara i fred för andras åsikter och i stället utforska sina egna.

Och tålamodet, som är en förutsättning för att orka hålla rätt linje och vara ickevärderande som samtalsledare, är lättare att bibehålla om man påminner sig om att klienten äger sitt eget liv. Det är inte min sak att ha synpunkter på det.

Lika lite som jag uppskattar när andra ger mig råd och tror sig veta vad som är bäst för mig, uppskattar andra att jag gör det med dem.

Att BRY SIG är en annan sak. Jag kan visa engagemang och uttrycka oro. Men jag gör det i så fall i fullt medvetande om att det inte är min sak att bestämma utan den andres. Och om jag vill göra det frågar jag först ödmjukt om det är okey att jag uttrycker några egna tankar.

För i MI är det klienten, och hans/hennes tankar och känslor, som är huvudsaken.

(Det finns ingen "enda vägen". Men det är bra att veta vad som skiljer olika strategier åt, så att man kan använda dem mer medvetet.)