Projektet, Manus

 

 

 

 

PROJEKTET

 

 

 

 

av

 

 

 

Cecilia von Melen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PROLOG

 

 

 

 

Att komma hem.

Sätta nyckeln i dörren och inse att den redan är upplåst. "Glömde jag att låsa i morse?"

Stiga in i hallen och ställa ner resväskan på golvet. Varsebli ljudet av en speldosa: ”Sov i ro… slumra in…” och samtidigt se att skorna i skohyllan står i en annan ordning än de gjorde när hon lämnade lägenheten sist. Högerskorna står till vänster och vänsterskorna till höger.

Mille Diablo.

 

Hon fortsätter in i lägenheten utan att stänga dörren bakom sig, bort mot sovrummet, där speldosan finns. Den hänger som vanligt från sin krok bredvid sängen. Den spelar sin stillsamma sång.

Melinda står och ser hur snöret till slut stannar, liksom musiken, när den lilla förgyllda knoppen längst ut når speldosans botten. På toppen av dosan ligger en liten dockprins i en säng med sänghimmel av tyll. Hans långa ögonfransar vilar mot den rosiga kinden. En liten krona av äkta guld sitter fastlimmad på hans huvud med det blonda håret. Stenen i den glittrar svagt i ljuset från gatlyktan utanför fönstret.

Någon har varit här. Flyttat på skorna i hallen. Dragit upp speldosan, som hon fick av Angelo i Venedig ett år tidigare. På dagen ett år sedan… På hennes 30-årsdag.

Och denne någon fanns här alldeles nyss. För högst tre minuter sedan. Och finns kvar?

Mille Diablo.

 

Var kommer det där uttrycket ifrån? Mille Diablo? Är det inte på julafton, Lady och Lufsen? Och den italienske kocken som ska bjuda dem på köttbullar och spaghetti.

Men så heter det ju inte, tänker hon medan hon går för att inspektera de andra rummen i lägenheten. Det är ju pluralis. Tusen djävlar måste ju heta ”mille diaboli”?

Medan hjärnan uppehåller sig vid den italienska grammatiken går hon systematiskt igenom rummen. Vardagsrummet med soffgruppen och det låga bordet där tidningarna ligger sorterade under bordsskivan, som är blank och vit. Sovrummet med sin sparsamma möblering – en bred säng, nattygsbord och garderober. Gästrummet, som inte längre är gästrum. Väggarna är fulla med stora pappersark med linjer, bokstäver, flödesscheman, streckgubbar och mystiska symboler. Mitt på golvet finns ett höj-och sänkbart skrivbord. Även där ligger det pappersark, med små spelpjäser utlagda som på en spelplan. Till sist köket, där en kaffekopp står kvar på bordet sedan i morse. Hon diskar av den och ställer den i diskstället.

Inget tycks ha blivit ändrat. Ingen obehörig verkar befinna sig i lägenheten.

Medan hon inspekterar rummen ännu en gång låter hon blicken vandra för att om möjligt upptäcka tecken på avlyssning eller kameror. Inget verkar vara stulet. Det finns inga tecken på att en främmande person varit här förutom de felvända skorna och speldosan.

 

När hon gått igenom hela lägenheten tre gånger utan att se något mer främmande eller ovanligt, sätter hon sig på en stol i köket.

Fan. Vad är det här. Är det någon som skojar med henne för att hon fyller år? Eller handlar det om…? Men vem skulle göra något sådant? På det sättet? Möjligen…

Men hon vill inte tänka tanken fullt ut.

 

Mille Diablo.

Hon har varit envis och kämpat på, inte känt efter så mycket. Bara försökt att hitta vägar framåt när något låg i vägen. Trots all förvirring har det känts som om hon följt en röd tråd.

Men nu. Som att falla ner i en avgrund men i sista stund få grepp om en utskjutande klippa. Och inte veta om man ska hålla kvar så länge det bara går, tills man inte orkar längre. För att till sist, kanske, få hjälp.

Eller inse det omöjliga och bara…

 

Visst ja, dörren! Hon reser sig och går för att stänga den. Ingen i farstun. Tystnad.

Hon granskar noga låset och dörrkarmen för att se om det finns spår av inbrott, men hittar inget. De måste ha haft nyckel. Men det finns bara två nycklar. En hemma hos mamma och pappa och den andra har hon själv.

Hon låser dörren. Men det känns som om hon står på en scen och låser en kulissdörr.

Det är på låtsas.

Den som vill kommer igenom en låst dörr.

 

Att gå och lägga sig känns inte som någon bra idé. Först nu inser hon att hjärtat slår långsammare, men ändå mycket snabbare än vanligt.

Hon sätter sig vid köksbordet igen. Tittar ut på gatan, där bilar står parkerade och det fortfarande lyser i några av fönstren i huset på andra sidan fast klockan snart är halv två på natten. Hon brukar normalt packa upp väskan direkt när hon kommer hem, men inte heller det känns lockande även om hennes kropp tror att klockan bara är halv nio på kvällen.

Är det kört nu? Är det nu man ska ge upp?

 

Då hör hon sin mors röst från ett hörn av minnet. Mamma som läser sagan om jättesköldpaddan som ska föra en man från vildmarken till Buenos Aires när han ligger döende i en sjukdom och inte kan klara sig själv. Han är medvetslös och ligger på sköldpaddans rygg. Hon har redan genomgått svåra prövningar och börjar tvivla på att hon kommer att orka hela vägen fram till Buenos Aires. Men i så fall kommer mannen inte att klara sig…

Han vet inte att han håller på att bli räddad av den han i sin tur räddade livet på. I sin feberyrsel tror han att han är kvar på berget, ensam och sjuk, och att allt hopp är ute.

Orden i minnet är på spanska. Mammans röst är inlevelsefull.

“’Voy a morir, estoy cada vez más enfermo, y sólo en Buenos Aires me podría curar. Pero voy a morir aquí, solo, en el monte...”

”’Jag kommer att dö. Bara i Buenos Aires kan jag få hjälp, men jag kommer att dö här på berget… ensam.’ Och när sköldpaddan hörde det fick hon nya krafter”…

 

Nej.

Den som vill kommer igenom en låst dörr.

Det gäller alla.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 1

Födelsedag

 

 

 

 

Vad är väl en födelsedag?

Niente.

Bara en påminnelse om att åren går och man – eller folk – kräver att Melinda ska ta ställning till olika saker som ingen brydde sig om förut. ”Ska du inte ha en man? Så att du kan få barn? Familj? Producera barnbarn åt dina föräldrar?”

När en kvinna fyller 29 år och inte har ett fast förhållande kommer dessa frågor oundvikligt och utan respekt. Öppet och tydligt, eller som en fråga i blicken, ett höjt ögonbryn. ”Ska du inte…? Har du inte tänkt på…? Hur länge…?”

 

Melinda ignorerar. De frågor hon bryr sig om kommer från henne själv.

Jo, hon har förstås ställt den frågan till sig själv. Och inte fått något svar. Om svaret inte är ja, så ska det inte bli några barn.

Hon gör vad hon kan för att undvika det. Männen hon ligger med är äldre, men kan förvisso sätta henne i en situation där hon inte vill vara. På flera sätt.

Det är inte så dumt att ha dem på avstånd, hemma hos sina fruar i de fina kvarteren och förorterna, med sina barn som går på dyra skolor eller redan har hunnit flytta hemifrån och börjat göra karriär eller studerar vidare, för att en dag bli som sina föräldrar.

Men ändå. Mer än en gång har hon lockats att tro att det kanske… att de skulle välja henne. Framför det andra.

Hon vill nog inte det egentligen. Men längtar efter något. Något större.

Just den här dagen, då hon fyller 29 år, är hon kallad till anställningsintervju. Kanske är det just för den sakens skull, för att hon längtar efter något. Större. Som hon har börjat söka nya jobb.

 

En kvinna tar emot i dörren och bjuder Melinda att sitta ner vid bordet. De befinner sig i ett rum med glasväggar, som i en glasbur. Man kan se människorna som går ute i korridoren, eller står vid skrivbord i det stora kontorslandskapet.

Melinda känner sig plötsligt som om hon satt på toaletten, inför allas ögon. En man går förbi på andra sidan glasväggen och ler och nickar uppmuntrande, som om han förstår.

”Välkommen, Melinda! Vad trevligt att du är intresserad av den här tjänsten. Som du förstår är det inte jag som anställer, utan jag går igenom de sökande i första omgången. För den här tjänsten har vi kallat 20 sökande, av 354. Så du är ju en intressant person för oss.”

”Så långt” slipper det ur Melinda.

”Förlåt?”

”Jag är glad att vara här” svarar hon och längtar så enormt efter en kopp kaffe. Om hon bara hade köpt den på vägen hit. Men hon var så säker på att hon skulle bli bjuden så hon avstod. För att med äkta tacksamhet och värme kunna tacka ja till koppen med kaffe, som kanske inte alls är på väg…

Damen har allt under kontroll. Ansiktet, frisyren, sminket. Melindas papper med CV och personligt brev. Hon ställer frågor. Melinda svarar.

”Jag vill göra skillnad.” ”Jag ser saker som behöver ändras och söker efter sammanhang att göra det i”… ”Ja, exempelvis fördelningen av resurser.” ”Jo, absolut hjälp till självhjälp… men att man också frågar sig vad som är effektivt, om självhjälpen fungerar som det är tänkt, eller… förlåt? Jo, självklart. Expertis behövs.” ”Min plats i ett arbetslag? Ja, det är väl att… att se helheten.”

 

Efteråt springer hon nerför trapporna och sätter sig i cafeterian längst ner i det höga glashuset. Kaffet är ändå inte lika gott som hon hade tänkt sig. Ska hon ta en bakelse? Det är ju ändå hennes födelsedag. Men hon ska snart äta lunch med Henrik. Då kan hon ta en god dessert. Han har som vanligt valt en restaurang känd för sin exklusiva mat.

 

Henrik.

Så här är det med Henrik.

Melinda har träffat honom i snart ett år. Hon tycker om doften från hans kropp och parfym, från den strukna skjortan, hon tycker om den glimmande klockan på hans handled och hans bilar som är tysta, svarta och starka som pantrar. Hon tycker om hur hans isblå ögon mönstrar saker och ting; det självklara sätt på vilket han tar sig rätten att göra det.

Hon tycker om hur han just nu mönstrar HENNE och hur den kyliga blicken får en välbekant hetta i sig. Trots sina år – eller tack vare dem – är han skicklig på att styra dem båda i sängen, hela vägen från en hand under kjolen i hissen till stunden när han konstfullt – och nästan alltför vant – smeker henne till orgasm innan han själv tillåter sig att komma. När han kommer gör han det lika tyst och kraftfullt som en av sina bilar.

Men älskar hon honom?

Plötsligt tror hon att hon gör det. Eller önskar att det vore så.

 

De har ätit sig igenom förrätten och varmrätten och har äntligen kommit till desserten, som hon längtat efter sedan anställningsintervjun i morse. Han önskar att hon skulle välja något mer sofistikerat men som vanligt väljer hon chokladmousse.

”Det är min födelsedag, så jag bestämmer!” säger hon skämtsamt.

Hans sätt att påpeka det självklara i att det alltid är hon som bestämmer, gör henne modstulen och irriterad på samma gång.

För ett ögonblick ser hon allt klart.

Ingenting händer. Allt står stilla.

Henrik är bara ännu en i raden av rika män över 45 som hon ligger med. Som redan har fått det att hända som de ville skulle hända, och nu avser att njuta frukterna av. Hon är inget annat än en av de frukterna. Hon är inget som de ville skulle hända, och som de kämpat för. Så som de kämpat för att klara av utbildningar, segra över rivaler, triumfera över sina fäder, vinna kontrakt och kunder. Hitta en fru av rätt utseende, virke och börd att bilda familj med och fostra barn att sätta i de rätta skolorna.

Melinda är inget sådant. Hon är en frukt man plockar när jobbet redan är gjort.

 

Så flyger fan i henne. Kanske anar hon det, för hon är noga med att äta upp hela efterrätten och dricka ur sin konjak innan hon säger:

”Henrik.”

”Ja? Vill du ha något mer?”

”Ja, kanske det.”

”Något mer att äta? Dricka?”

”Jag tänkte snarare på… dig.”

”Mig?”

”Att jag kanske vill ha dig.”

Han ler, smickrat och överlägset på samma gång.

”Men du vet att jag inte kan tillbringa natten med dig. Anna var redan misstänksam när jag skulle komma hem sent, fastän Christian fyller år… ändå valde jag dig. Men mer än så kan jag inte ge dig just idag. Om tre veckor kan vi ses hela helgen däremot, jag ska på konferens i Göteborg… Ifall du kan då…”

”Jag menar inte natten heller.”

Det överlägsna leendet slocknar.

”Jag fyller 29 år.”

”Jag vet! Jag har valt ut något fint till dig, så att du ska förstå hur mycket jag bryr mig om dig… Du får presenten nästa gång, i hastigheten glömde jag att…”

”Jag vill ha barn.”

”Men herregud, det… det fattar du väl att jag inte kan!”

 

Värmen som sprider sig i henne är vass. Som en glödgad dolk. Vem vill ha barn? Men hon fortsätter att spela rollen fast den känns så avlägsen från henne. Den trånande, klängiga rollen som efterhängsen älskarinna. För den får honom att skrumpna som ett gammalt päron. Hon är säker på att han inte kommer att kunna få stånd på länge efter det här.

”Snart är det kanske för sent. Den biologiska klockan och allt det där, du vet”, fortsätter hon oberört. ”Och en sådan man som du, så kompetent… så sexig och snygg. Dina gener är sexiga. Jag vill ha barn med dig.”

I hans ansikte kämpar obehaget med självförälskelsen. Hon får en svår lust att skratta men håller tillbaka den, trycker på ytterligare:

”Skilj dig, Henrik! Jag vill ha dig. Jag vill ha barn med dig och ett hem med dig. Jag vill att du visar att jag betyder något för dig! Så som du jämt säger!”

Han öppnar munnen men inga ord kommer. När servitören lägligt kommer förbi för att fråga om de vill ha mer kaffe, får han fram: ”Tack, det är bra, jag kan betala”…

 

Melinda stod i den mörka betonggrottan vid Slussen och väntade på en buss som skulle föra henne mot barndomens trakter. Så här hade hon stått många gånger förr, med kalla händer nerkörda i kappfickorna och axlarna uppdragna som skydd för den fuktiga kyla som tycktes bosatt under betongvalven, oavsett årstid.

Vilken skitfödelsedag.

Intervjun kändes inte bra. Varför? Hon fick ingen känsla för om rekryteraren gillade henne eller inte. Vad tyckte människan egentligen? Bakom sitt blänkande skal?

Ville Melinda ens ha jobbet?

Hon vantrivdes inte på sin arbetsplats. Hon hade ett jobb som många skulle döda för, i en organisation som arbetade med bistånd. Om hon ville kunde hon kanske avancera, få mer att säga till om, högre lön och mer förmåner… Resa utomlands och göra bedömningar på plats, driva utbildningar, lära känna andra kulturer mer än bara på papperet, träffa nya människor…

Inte för att det var något hon längtade efter. Att resa. Inte på det sätt som en del kolleger, i alla fall. De pratade längtansfullt om resor de drömde om att göra eller berättade om resor de hade gjort. En del bodde längre perioder utomlands för att kunna växa in och verka i den miljö där biståndet användes. Men Melinda uppfattade vissa dagar att berättelserna handlade mer om safaris och problem med ”tjänstefolk”, än om hur man kunde förstå lokalbefolkningen och deras syn på problem och lösningar.

Själv satt hon mest vid skrivbord, deltog i videokonferenser och pluggade rapporter och internationella studier för att försöka finna svaren på frågorna om hur man bäst skulle använda biståndspengar. Hon såg det som en viktig del av arbetet att analysera informationen med tanke på målen, och prisades ofta för sin grundlighet och envishet. ”Stabilitet” som hennes chef sade.

 

Och ändå. Varje gång hon tog upp sina funderingar om funktionalitet, mål och utvärderingar på mötena var det som att stå och ropa ensam i en källare. Ville folk på allvar ändra något? Man pratade mycket. Men vad gjordes, konkret?

Jo, en del gjordes förvisso. Ibland kallade man in konsulter som föreslog förändringar. Man anordnade personaldagar på vackert belägna kursgårdar med olika aktiviteter – som fick Melinda att känna sig blyg och dum – som sades gynna målen. Sedan följde omorganisationer som gjorde människor förvirrade och utmattade, med det uttalade syftet att effektivisera.

En sådan omorganisation var just nu på gång. Människor var stressade och lättsårade. Melinda försökte bygga en fästning av dokument vid sitt skrivbord i det öppna kontorslandskapet, så att hon kunde begrava sig i rapporter och i mesta möjliga mån undvika de små folksamlingarna där människor hela tiden tenderade att fastna och med upprörda röster förfasa sig över oredan. Hon längtade efter ett eget rum men dem hade man avskaffat i en tidigare omorganisation. Så att arbetet skulle ”flyta mer organiskt”.

När hon talade med äldre kolleger kunde hon inte undgå att höra hur cyniska de var.

Förr trodde hon att det berodde på åldern. Nå, kanske var det åldern, och att detta symptom inträdde i 29-årsåldern… för hon började själv tvivla på att det yttersta målet inom organisationen var att förbättra något. Varför frågade i så fall ingen: VAD är målet? HUR når vi dit? Hur VET vi att vi nått det? De två första frågorna ställdes ofta och folk sattes i arbete. Den sista frågan ville ingen höra, än mindre svara på. Vad spelade då allt det andra för roll?

Dessutom var kontrollen av hur pengarna användes alltför ofta bristfällig. Melinda väntade bara på att någon tidning skulle nosa upp någon av de skandaler hon själv anade lurade i skuggorna långt borta, i avlägsna trakter. Hur svårt kunde det vara, att kräva detaljerad bokföring och skicka ut folk som kontrollerade aktiviteter på plats? Men det var tydligen väldigt svårt, eller ”komplicerat” som man sade. ”Det är en komplicerad verksamhet”.

Hon hade ingenting emot bistånd. Det var bara hur det användes. Inte alltid, förstås. Men det verkade vara alltför lätt att komma undan med projekt som inte fungerade som det var tänkt. Hon saknade tydligare riktlinjer och uppföljningar.

Vem vet, kanske var det samma skit med det nya jobbet hon sökt.

 

Och så Henrik. Vilket fiasko.

Fast hon varit så skadeglad under lunchen kände hon sig nedstämd när hon satt på bussen ut mot Nacka, där hon snart skulle äta födelsedagsmiddag med sina föräldrar.

Henrik skulle hon aldrig se mer.

Inte för att det gjorde så mycket. Ingenting egentligen.

Kanske var det snarare insikten om hur allt stod stilla i hennes liv, som tyngde.

 

Melinda traskade i oktoberskymningen genom blöta löv. Sommarvärmen hade hållit i sig ovanligt länge men nu smög sig en doft av höst, död och kyla in genom hennes näsborrar och hud.

De stora trähusens fönster längs villagatan lyste inbjudande. Allt var sig likt. Visste man inte bättre kunde man tro att detta var en idyll, en boplats för lyckliga människor som förverkligat sina drömmar om ett gammalt hus som man kan renovera och göra till sitt. Om goda grannar och ett kärleksfullt familjeliv.

Så många gånger hade hon gått den här vägen. För att åka till och från skolan, kompisarna, till stan för att vandra på gatorna och försöka hitta Livet som ju borde finnas där ute någonstans. Till slut hade hon tagit sig härifrån och hyrt en lägenhet i andra hand inne i stan. Föräldrarna och farmor hade till att börja med hjälpt henne med hyran, men snart började hon jobba extra som tidningsutdelare för att finansiera sin frihet. Det passade hennes dygnsrytm, men förstörde det sociala livet – som å andra sidan inte var så socialt, i Melindas fall.

Men alltid kom hon tillbaka.

Måste man gå tillbaka?

Man kan ju inte överge sina föräldrar.

Kanske flytta på föräldrarna, så att hon slapp åka hit varenda gång hon skulle träffa dem… De kom inte så ofta hem till henne.

Fast det kanske var för att hon inte så ofta bjöd dem.

 

Och när man öppnar dörren, efter att pliktskyldigast ha ringt på dörrklockan men utan att invänta svar – doften av detta hus. Som man känner när man kommer, men inte när man går. Som är så svår att definiera. Men visst, björkvedsbrasan finns där… pappa har tänt brasan för henne ikväll. Hon såg röken från skorstenen på avstånd.

Och så fiskgrytan, förstås. Pappas bouillabaisse. Hans stolthet. Hon låter honom laga den på hennes födelsedag. Doften av vitlök och timjan sipprar ut från köket.

Och brödet som ska serveras till. Det doftar som en dröm om tröst och tillit och måste nyss ha tagits ur ugnen.

Men för övrigt är det en sörja av dofter med allt från gammalt trähus (varför väcker den alltid en känsla av övergivenhet?) till dammiga tyger och mammas fräna parfymer.

 

Föräldrarna tar emot i hallen.

Pappa först. Hon kramar honom hårt och som vanligt blir hans kropp spänd fast hans leende är vackert. Hon släpper lite på greppet och hans kropp slappnar av.

Mamma som står bakom. Hon har blivit tystare med åren. Visst har hon väl det? Melinda tänker på det när pappan tar hennes kappa och hänger upp den på en galge i det stora ekskåpet i hallen. Lukten från skåpet överfaller henne med minnen av oräkneliga uppbrott och hemkomster och hon skyndar sig att skjuta igen dörren.

Mamma har på sig en kjol som är kortare än Melindas. Visserligen med tunna byxor till. Men som vanligt bär hon högklackat, även inomhus, enligt henne själv för att kompensera för sin ringa längd. Melinda brås på pappans släkt och är lång.

Hon sätter på sig ett par ”gästtofflor” som hon plockar ur korgen innanför dörren. Sköna, och varma – ett gammalt hus blir kallt om hösten.

Men om man bara såg kläderna skulle man kanske tro att det var mamma som fyllde 29 och Melinda som var 52.

Det stör henne. Hon har alltid tänkt att det är mamma det är fel på, men när hon får syn på sig själv i den stora hallspegeln får hon plötsligt för sig att hon kanske borde piffa till sin klädstil. Eller är det bara rädslan för att bli gammal? Men inte redan, väl…?

 

Och inte blev 29-årsdagen bättre.

Varför var det så tyst kring middagsbordet?

Pappa Erik var som vanligt. Det vill säga tyst. Melinda var som vanligt, numer, avvaktande. Och mamma Marcela frågade som vanligt ut Melinda om jobbet och de få vänner hon visste namnet på. Men det var som om hon redan visste att dottern skulle svara kort och ovilligt. Som om hon inte längre ville investera kraft i något som skulle ge så lite tillbaka.

Melinda funderade på att berätta om jobbet hon sökt, men lät bli. Mamma berättade lite om ”jag och pappa”, om farmor som var på ett äldreboende (och ställde till ett helvete där, även om Marcela använde förskönande omskrivningar) och som höll på att bli sämre.

”Du borde kanske hälsa på din farmor”, sade Marcela. ”Astrid har pratat om dig. Hon undrar hur du mår. Hon hälsade grattis på födelsedagen! Och skickade med ett kuvert till dig.”

 

Fast hon sade ”Attri”. Efter drygt 30 år i Sverige bröt hon fortfarande på spanska. Och kuvertet hade farmor antagligen ingen aning om, men visst var det en gång hennes idé att det enda barnbarnet skulle få en ”dusör” vid varje födelsedag.

Pengarna kom alltid i kuvert. Förr hade de satts in på konto. Men efter 18-årsdagen fick hon själv förfoga över dem. Det var enda gången på året hon hade mycket kontanter i plånboken. Det var skönt att se plånboken bulna – och inte av kvitton – och känna sig trygg och rik.

 

Gammalmodigt med kuvert. Och vem vet hur mamma hanterade farmors pengar, som i och för sig inte utgjorde någon större förmögenhet… även om det varit en familjehemlighet, eftersom farmor alltid försökt få det att framstå som att släkten var av den burgna sorten. Och inte bara bildad.

Det obligatoriska glaset rödvin framför brasan var utbytt mot ett vitt, argentinskt, såg Melinda när hon i smyg spanade in vinflaskans etikett. Förr hade mamma hällt upp i köket – kanske för att man inte skulle kunna se etiketten – men den här gången kom den kylda flaskan ända ut till brasan i vardagsrummet medan fiskgrytan puttrade färdigt på spisen. Dessutom serverades empanadas, vilka mamman kallade ”piråååger” med ett onaturligt högt och gällt tonfall, till förrätt. Eller snarare tilltugg, eftersom man satt kvar i skinnfåtöljerna vid brasan. Vinet passade förvisso utmärkt till, måste Melinda erkänna.

Och sedan fiskgrytan och brödet vid det stora ekbordet i matsalen. Melinda hade alltid trivts bättre i köket, men var det födelsedag så var det.

Pappa hade tappat stinget lite med bouillabaissen.

Han hade alltid vägrat att ställa fram salt och peppar när denna rätt serverades, eftersom han ansåg att ”allt finns i grytan, det behövs inget mer”. (Den gäst som en gång djärvdes att efterfråga salt hade omtalats i kränkta ordalag flera år efter att händelsen ägde rum.)

Och för det mesta var det verkligen så. Detta var en av de få rätter pappan lagade, och den brukade vara bra. Men nu var den okey. Och knappt det. Lite salt skulle ha vässat den.

 

Melinda hade redan längtat bort en lång stund när det äntligen var dags för efterrätt. Den serverades i ”biblioteket” vilket hon ansåg var trams. Varför ska man flytta runt och äta sin mat? ”Är det det som är gående bord” tänkte hon ett ögonblick och fick för andra gången idag en besvärlig lust att skratta. Inte för att det var särskilt kul.

När hon var liten hade hon tyckt om hur olika händelser förväntades ske på olika ställen i det stora huset. Själva förflyttningen fick det att kännas som om något alldeles speciellt skulle hända.

 

Men idag var det inte så.

”Man flyttar och flyttar och ingenting händer” tänkte hon medan hon tålmodigt hjälpte till att duka av, och ställa fram kaffekoppar och assietter på det låga bordet i det rum som kallades biblioteket. Tanken på omorganisationer dök plötsligt upp och den här gången skrattade hon faktiskt till.

Ingen tycktes lägga märke till det. Mamman hade piggnat till och börjat prata om något ”objett” (varför kunde hon aldrig lära sig att uttala flera konsonanter på rad??) som hon höll på att få sålt, för en summa som i så fall skulle ge henne en rejäl provision. Hon beskrev rummen, fasaden, läget. Närheten till golfbanan, till havet.

Kanske älskade hon verkligen sitt arbete. Melinda kände ett styng av avund, i stället för att som vanligt irritera sig på mammans ytliga sätt att förhålla sig till sin omvärld. Som om allting var ”objett”.

 

Det var chokladmousse.

Tyvärr hade mamma gjort den. Hon hade ingen känsla för det. Den var stabbig och stel. Som vanligt hade hon vispat den för länge.

Varför lät hon inte pappa göra den? Han skulle med sin lyhördhet och elegans ha vispat grädden exakt lagom lång tid. Han skulle rent av ha slutat en aning för tidigt för att invänta moussens förmåga att efter en stund samla ihop sig och omfamna sig själv.

Mamma var alltid så otålig. Varför kunde hon inte vänta in saker?

 

På hemvägen blev hon äntligen glad. Ett sms från Nic.

Han skrev: ”Grattis på födelsedagen, den bästa Melinda jag vet! Längtar efter att träffas, då får du din present. Du kan aldrig gissa! Puss!!!”

Nej, hon kunde inte gissa. Hon kunde aldrig gissa med Nic. Han var som en blandning mellan pojke och man. Fast kanske mer pojke ändå. Hans blå ögon under den ljusa luggen var alltid glada och vänliga. Och just idag var det skönt att bli påmind om att han fanns, även om han inte var en stor del av hennes liv. Men viktig, ja. Inte minst i stunder som denna.

Hon önskade att han suttit bredvid henne. Då skulle hon ha lutat sig mot honom och blundat, och han skulle ha lagt armen om hennes axlar. Försiktigt, tills han kände att hon var med. Då skulle han dra henne närmare intill sig.

 

”Du kan aldrig gissa”. Vilka möjligheter ligger inte i det outsagda, det oförutsedda. I att få bli förvånad.

Kvällen i barndomshemmet hade varit som en repris, eller snarare en feberdröm, som inte går att stoppa.

Hela dagen hade varit det. Förresten.

Kuvertet från farmor hade innehållit en ovanligt stor summa. Melinda tänkte att det måste vara mammans inkomster som drygat ut den – eller rent av ersatt den.

Hon satt långt fram i bussen, trots att chauffören spelade skramlig musik på hög volym. Hon tyckte om att se vägbanan glittra genom framrutan, i regnet som hade hängt i luften och nu äntligen släppte taget. Vindrutetorkarnas vinkande fram och tillbaka kändes lugnande. Och musiken var förresten inte så hemsk. Den där låten… hon kunde nynna med i den. Måste ha hört den någonstans, fast det var svårt att förstå hur. Snappat upp i något sammanhang när hon inte tänkte på det.

 

Att komma hem. Sätta nyckeln i låset. Gå in i hallen, torka skorna på hallmattan, tända lampan, hänga upp kappan och väskan. Ställa skorna på sin plats i luckan i raden. Sätta i skoblocken av cederträ.

Hennes eget hem.

Så, vad skulle hon göra nu?

Gå och lägga sig kändes lite tamt. Det var ändå hennes födelsedag och klockan var bara strax före 23.

Hon bestämde sig för att ta några varv på Internet. Kolla vilka som brytt sig om att gratulera, läsa nyheter, spana i de olika sociala fönster som hon ibland besökte, bara för att upptäcka att hon hade missat massor. Men sällan något viktigt.

Och ett glas vin vore fint.

Melinda gick ut i köket och tog fram ett av kristallglasen ur skåpet. Hon slog lätt på det med en lång, rödmålad långfingernagel och njöt av klangen. Axlarna åkte ner och hon andades ut med en lätt suck. Hon slog en gång till och fyllde sedan glaset till drygt hälften med rött, porlande vin. Doften var utsökt. Det här måste hon köpa fler gånger. Måste komma ihåg att skriva ner…

 

Hon hann inte ta den första klunken innan det ringde på dörren.

Känslan man får när man går i sina tankar på gångbanan och blir väckt av en skarp cykelringklocka, och nästan blir påkörd. Fast man går på rätt sida om strecket.